"Vad har du gjort idag då?" mumlar pappa.
"Varit hos mamma, skypat med en kompis, chillat med Jess.. Inte så mycket mer." säger jag.
"Vad är det för kompis?"
"Du vet inte vem det är så det kvittar."
Han nickar och vi fortsätter packa in.

---

- Klarar du dig ensam nu då? Säger hennes pappa när han släpper av henne på stan på torsdagseftermiddagen.
Jag suckar.
- Ja, jag ska bara träffa en killkompis. Jag ringer när jag är påväg hem så du behöver inte oroa dig. säger jag och hoppar ut ur bilen.
- Okej, men lova att du ringer sen då. säger pappa.
- Jag lovar, hejdå! säger jag och slänger igen dörren hårt.
Han tjatar så mycket jämt, han behöver inte oroa sig. Jag är snart 17 år, inte 5.
Jag och Phoenix tänkte mötas på stan och umgås lite. Han har smsat att han ville träffas igen innan festen och jag svarade honom visst, jag kan ju likagärna umgås med en snygg surfarkille tills Justin kommer hem. När vi väl pratar om Justin, imorgon ska han komma hem! Jag längtar sjuuukt mycket, att få titta in i dom där hasselnötsbruna ögonen, att få se det där gulliga vita leendet med dom perfekt formade tänderna, att få känna hans underbart söta lukt medan vi kramas.. Åh hans kramar, underbara!
Nejmen gud vad håller jag på med? Jag gillar inte Justin på det viset.. Eller? Nej det gör jag inte!
Jag får syn på Phoenix en bit bort, han står med ryggen mot mig.
- Phoenix! ropar jag och han vänder sig om.
Han ler hans vita leende mot mig, hans tänder är nästan lika vita som Justins. Nästan.
- Hej. säger han och kramar om mig.
Jag kramar om honom tillbaka, fast han släpper aldrig. Jag gillar inte Phoenix på det sättet, inte alls. Han är bara en bra vän. Tyvärr tror jag att han tycker om mig lite mer än som vän.
- Ska vi gå till Starbucks? undrar han och jag nickar.
Vi börjar gå i tystnad mot Starbucks, fast han bryter tystnaden efter en stund och börjar babbla på. Jag bara ler och skrattar lite, säger inte så värst mycket. Han stoppar mig när vi kommer mot Starbucks för jag höll på att missa det.
- Hoppsan sa! säger jag och fnittrar innan han håller upp dörren åt mig.
Jag niger och ler mot honom, sen skrattar vi lite töntigt innan vi går in.
Vi beställer det vi vill ha och han betalar, sen sätter vi oss vid ett bord långt in.


Justin perspektiv


Jag går fram till bilen som står på flygplatsen. Äntligen ska jag få träffa Miley efter dessa dagar.
Åh, vad jag har längtat. Hennes gröna ögon som det verkligen lyser om, hennes mjuka vackra hår, hennes skratt som får mig att le.. Hon är verkligen min drömtjej. I utseendet iallafall.
Fast vi är bara vänner. Man kan inte gillagilla en tjej efter en vecka liksom. Även fast jag kysste henne en gång.. Jag kunde inte motstå hennes läppar. Jag var bara tvungen att få känna hur dom smakade.. 
Men jag hoppas ändå att vi håller ihop som vänner, för hon verkar vara en äkta vän. En sån som man kan lita på. Fast jag vet inte hur jag kan veta detta, men jag känner det på mig.
Jag kan inte vara kär redan och ändå, vaför skulle hon gilla mig?
Jag skulle aldrig kunna få en sådan fantastisk tjej som henne.
- Ska vi skjutsa hem dig Justin? säger Kenny och tittar mot mig.
- Nej kan ni lämna av mig på vägen? Jag säger vart. säger jag.
Kenny kollar frågande på mig men sen fortsätter han att köra. När vi kommer mot Mileys hus nästan skriker jag åt han att stanna och han tvärbromsar så vi båda åker framåt.
- Tack. säger jag och gör en handskakning med honom.
Kenny kollar på mig som att jag var en alien men jag bara flinar och går ut ur bilen. Jag närmar mig nervöst huset och knackar på dörren. När dörren öppnas biter jag mig i läppen men möts utav en man som måste vara hennes pappa.
- Hej, jag är Justin. säger jag och sträcker ut handen mot honom.
- James. svarar han artigt.
- Är Miley hemma?
Han skakar på huvudet och svarar sedan:
- Hon är på stan och träffar någon kille.
Jag stelnar till. Någon kille? Har hon en pojkvän?
- Uhm.. Okej. Tack. säger jag och ger honom ett fejkleende innan jag går.
Vad är det för kille? Justin lugna ner dig. Det är hennes pojkvän, so what? Jag hade ändå inte fått henne så det spelar ingen roll.. Vi har ju inte ens känt varandra längre. Och det är klart hon har en pojkvän, hon är ju otroligt vacker!
Jag får tag på en taxi och ber han att åka in till stan.
- Är inte du den där.. Hm.. börjar han.
- Justin Bieber?
- Ja! Exakt!
- Jo. säger jag och ler lite på slutet.
- Min dotter älskar dig och din musik! Kan du inte skriva din autograf på det här pappret? säger han och drar upp en pappersbit och en penna ur fickan.
- Visst. säger jag och signerar pappret.
- Tack så mycket! Nu kommer hon bli superglad.
Jag ler. Det känns bra att göra någon glad idag.
Han stannar in och jag betalar han en rejäl dricks, sen snabbar jag mig ut och korsar gatan. Innan jag kommer på att jag är Justin Bieber. Jag drar på mig luvan och drar ner kepsen så mitt ansikte knappt syns.
I varje gatufönster ser jag en mörkhårig tjej men när dom sen vänder på sig ser jag att det inte är Miley. Jag suckar varje gång och letar sen vidare tills jag ser henne rakt framför mig. Hon går bredvid en lång kille med blont hår och rätt stora muskler.
Det är klart, hon går efter muskelberget. Jag suckar och blir sen lite ledsen. Men varför? Hon och jag har aldrig varit något! Vi kommer aldrig bli någonting heller! Hon är alldeles för bra för mig ändå.
Hon tittar på honom, slår honom på armen och skrattar stort och ljudligt. Om det bara kunde vara jag som stod där och fick henne att skratta.. Jag orkar inte ens se dom mer. Snabbt skyndar jag mig bort mot andra sidan och går till den stora parken mitt i centrum.
Jag sätter mig ner vid en parkbänk och tittar ner på mina händer. Sen tar jag fram iphonen och twittrar 'back home in atlanta'.

Mileys perspektiv

Vi går mot parken, jag och Phoenix. Det har varit kul med en eftermiddag på stan med honom. Att komma bort från allt det onda och mina tankar som drömmer om Justin. Det går aldrig att sluta tänka på honom när man är själv. Man kan bara komma bort från tanken när man gör något med någon, något kul men nu börjar tankarna glida tillbaka till honom. Han kommer hem imorgon och imorgon får jag träffa honom. Om han vill träffa mig...
Han kanske inte vill det, då får jag längta efter honom ännu mer. Tänk om det skulle vara Justin som gick bredvid mig och babbla på istället för Phoenix. Om bara Justin var här.. Vänta, vem är det?
Det ser ut som det är... Justin som sitter där på bänken och knappar på sin mobil.
Men han skulle inte komma förrän imorgon eller har han kommit tidigare och inte ringt mig?
Jag ser hur killen tittar upp från mobilen och tittar på en man som går förbi, det är Justin.
Jag hinner inte säga hej då till Phoenix som får en frågade blick när jag försvinner springandes från hans syn.

Varför har hann inte ringt mig? Justin skulle ha ringt om han var tillbaka i USA. 
Jag måste ha sett fel, det kan inte ha varit Justin som har suttit där vid parken även fast jag såg att det var han.

Hejsan!

Hej kära läsare!

- Jag har inte heller haft dom två bästa dagarna i mitt liv. Kanske inte värre än dina men något åt det hållet. säger hon snabbt och jag ser när jag tittar in i Jess ögon att det är något, något väldigt allvarligt som inte stämmer. Jag ser inte min solstråle till bästa kompis utan en dyster tjej av något slag som nyss har varit med om något... Något som jag aldrig skulle kunna förvänta sig att hända henne...

---

"Vad har hänt gumman?" säger jag oroligt.
"Det är ingenting som hänt mig." säger hon och skakar på huvudet.
".. Har det hänt något i din familj?" säger jag.
Hon tystnar och sitter så i ett par minuter. Jag vill inte säga något för jag antar att det är väldigt känsligt.
"Pappa har varit otrogen. I typ ett och ett halvt år." snyftar Jess fram.
Jag sitter där med vidöppen mun och kan knappt fatta vad hon sagt.
"Så nu ska dom skilja sig. Pappa ska flytta till den där subban.." säger hon och blir tårögd.
"Jess, jag är så ledsen.." säger jag och kramar om henne.
"Min familj kommer aldrig bli densamma igen!" gråter hon ut mot min axel. "Jag kommer aldrig mer åka till pappa, jag hatar honom!"
"Jess, det kommer gå över.. Jag lovar. Efter ett par månader kommer allt ha blivit okej. Det känns inte så nu men jag kan nästan lova det." säger jag.
Efter att ha tröstat henne i säkert en timma bestämmer vi oss för att åka hem till mig och sova över, hon orkar inte vara hemma i kaoset. De senaste nätterna har hon spenderat hemma hos Eric, det känns som att dom kommer bli tillsammans. Dom har ju snackat ända sedan i början av sommaren och det blev ju en liten paus när Justin, Ryan och Chaz kom in i bilden men nu verkar dom ha börjat hålla på igen.
När vi kommer hem är det nersläckt, både pappa och Charlie verkar ha gått och lagt sig. Vi smyger in på mitt rum och byter om och fixar oss för natten. Därefter bäddar vi ner oss i min säng med en film.

Jag vaknar klockan tolv. Jess ligger fridfullt bredvid mig och sover. Stackars underbara bästa vän.. Jag kan bara tänka mig hur hon känner sig just nu. Visst min mamma ligger typ med en hjärntumör på sjukhuset, vilket jag knappt fattat, men hennes pappa har bedragit hela familjen i mer än ett år.. Åh vad hemskt.
Jag drar iphonen till mig och kollar, två olästa sms och tre missade samtal.
Två av samtalen är från pappa och ett från mamma, sen är smsen från mamma.
"Goda nyheter älskling, ring mig när du läser det här!! Kram mamma."
"Hallå Miley, ring mig! Jag är jätteglad just nu, kram mamma."
Jag knallar upp ur sängen och slår mammas nummer, sen ringer jag när jag stängt igen min dörr försiktigt.
Mamma svarar efter några signaler.
"Miley!"
"Mamma vad är dom goda nyheterna!?"
"Jag vill egentligen berätta det här ansikte till ansikte men jag kan inte vänta.. Hjärntumören var inte helt illa-artad! Dom har kollat och den börjar tydligen bara bli dålig, så jag ska få några cellgiftsbehandlingar och sen på onsdag så blir det operation! Dom säger att det bara är 15% chans att det går dåligt så det här är toppen-nyheter gumman!"
Jag dog lite inombords, mamma kommer bli bra! Åh herregud vad skönt! En börda har lyfts från mina axlar.
"Mamma det är ju jättebra! Åh vad glad jag blev!" säger jag överraskat och börjar le.
"Fast olyckligtvis kommer jag tappa en massa hår utav behandlingen men det är det värt gumman, jag överlever!"
Jag fäller några lyckotårar och vi pratar en stund till, jag lovar att besöka henne i eftermiddag.
När jag lägger på hör jag att Jess vaknat så jag går in till rummet igen.
"Godmorgon sunshine!" säger jag glatt.
"Godmorgon." mumlar Jess och sätter sig upp. "Vem var det du pratade med?"
"Mamma! Hon sa att hon kommer överleva cancern!" nästan skriker jag.
"Åhh, det är ju jättebra Miley!" hon hoppar upp ur sängen och kramar om mig.
Jag ser på henne att hon försöker att vara glad för min skull men som hennes bästa vän ser jag igenom henne att det fortfarande gör ont i henne, fast det förstår jag helt och hållet.
"Jag ska besöka henne i eftermiddag så du vet, men kan inte du träffa Eric och få tankarna på något annat?" säger jag och går till köket med henne hack i häl.
"Just det, Eric.. Jag vet inte riktigt vad som hände." säger hon.
Jag dukar fram frukost medan vi snackar.
"Justin, Ryan och Chaz kom och sen verkade det vara slutsnackat med honom, men snälla ring honom och fråga!" ber jag.
"Senare, jag lovar."
När vi är mitt uppe i frukosten hör jag att macen börjar låta inifrån rummet.
"Vad fa..?" säger jag och går och hämtar den, Justin ringer på skype.
"Åh det är Justin!" ropar jag och svarar.
Hans ansikte ploppar upp på skärmen och jag sätter mig i sängen.
"Heeej!" säger jag och ler.
"Hej Miley! Vad har hänt med ditt hår..?" säger han och sen skrattar han.
Jag tittar på mig i den lilla rutan och håret verkligen står upp. Generat plattar jag till det.
"Vad gullig du är när du blush:ar." ler Justin och då blir jag bara ännu rödare.
"Vi gick precis upp!"
"Vi..?"
"Jess!" ropar jag.
Efter ett par sekunder dyker hon upp vid min sida och vinkar till Justin.
"Heeej!" säger hon och ler svagt.
"Tja Jess, what's up?"
"Inte mycket.. Själv?"
Sen pratar vi på i en och en halv timma innan vi lägger på och jag inser hur mycket jag saknar att ha honom här.. Åh nu ska jag inte börja tänka på Justin igen efter de goda nyheterna, fast iof. blev jag väldigt glad.. Han gör mig alltid så himla glad och jag blir alldeles varm inombords, speciellt när dom där bruna ögonen tittar in i mina.. Det är svårt att förklara.
"När kommer han hem?"
Jess väcker upp mig från alla tankar.
"På fredag."
"Fyra dagar kvar."
"Fem om man räknar idag."
Det låter så långt.. Fem dagar. Fyra låter mycket bättre. Jag kan knappt bärga mig tills dess, att få se hans leende, höra hans skratt, att få krama om honom..
"Man ser på dig när du tänker på honom." säger Jess.
"Va?"
"Man ser det i dina ögon. Du ser så lycklig och drömmande ut. Jag vet att ni kommer bli tillsammans."
"Jess sluta! Vi kommer säkert inte bli tillsammans, han vill inte ha en sån tjej som mig, han gillar ju kändisar."
Innerst inne ville jag inte tro på det där, men det är ju sanningen. Hur mycket jag än gillar honom kanske han inte alls gillar mig, jag är nog inte tillräckligt bra för honom. Han vill ju säkert ha en snygg kändis till flickvän, inte en normal medelmåttig tjej.
"Han gillar dig också Miley, även fast du inte tror det."
Jag vill så gärna tro på det, men det känns ändå inte riktigt som det.. Även fast han pussat mig. Varför tvekar jag så mycket!?
"Jaja.. Ring Eric nu!"

När klockan slagit tre har Jess fixat sig och är redo att dra till Eric medan jag drar till mamma.
"Lycka till!" ler jag och kramar om henne.
"Tack." säger hon och sen släpper vi varandra.
När jag kommit till sjukhuset väntar jag ett tag innan en sköterska tar mig till mammas rum. Hon har precis fått sin andra cellgiftsbehandling.
"Hej mamma!" ler jag och kramar om henne.
"Hej lilla gumman."
"Hur är det?"
"Jag är lite yr just nu, det är bara en utav biverkningarna." säger mamma.
"Jaha okej.. Men jag är så himla glad för att det går bra nu!" säger jag.
"Jag med gumman, det är jätteskönt att veta att jag ska klara det här." säger mamma.
Jag nickar med ett leende på läpparna.
Vi sitter och småpratar tills en man i vit rock kommer in och säger att jag måste gå.
"Ring mig imorgon." säger jag och kramar om henne en sista gång.
"Det gör jag, vi hörs då. Hejdå gumman." säger mamma.
"Hejdå!" säger jag.
Påväg hem får jag ett sms från Phoenix.
Han skriver lite vanligt typ 'vad gör du? hur mår du? vad har du gjort idag?' och eftersom jag inte har något att göra så svarar jag på dom. När jag kommit hem så skriver han 'vad gör du på fredag?', jag svarar att jag inte har något planerat. Han ber mig att komma till hans kompis fest. Vad ska jag svara?
'Kanske, får min kompis följa med?'
'Är det en tjej?'
'Aa.'
'Visst.'
'Bra.'
Sen fortsätter vi tills pappa kommer hem med Charlie.
"Miley titta vad jag har fått!" ropar han och håller upp en vattenpistol.
"Vad häftig!" säger jag entausiastiskt och ler.
Han springer in till sitt rum och jag går in till köket och hjälper pappa att packa upp varorna.
"Vad har du gjort idag då?" mumlar pappa.
"Varit hos mamma, skypat med en kompis, chillat med Jess.. Inte så mycket mer." säger jag.
"Vad är det för kompis?"
"Du vet inte vem det är så det kvittar."
Han nickar och vi fortsätter packa in.

Hejsan, tänkte svara på en kommentar som har kommit in.
Såhär står det:



Jadu Josefin! Tack för att du kommenterar och tack för att du gillar våran novell.
Vad kul att ni läser våran blogg, det är kul att veta.
Tyvärr är det svårt att lägga upp mera kapitel för vi går ju i skolan och har mycket läxor så det kan bli svårt.
Vi ska försöka att bättra oss för jag kan säga att det har blivit lite dåligt med uppdatering.
För dom som vill veta kommer det upp ett kapitel idag!
Jaaa, självklart får du sprida den på din facebook, det gör oss bara glada om vi får mer läsare!
Ha det bra Josefin! :)

Fortsätt kommentera och läs!

Ha det bra!
Jennie o Alex