Chapter 13 - Now would be the perfect moment to have you close
"Det gör vi." säger jag.
Han hoppar in i bilen och jag och Jess börjar vinka som galningar.
Sen åker bilen iväg, längre och längre bort tills vi inte kan se den längre.
Vi fixar sen en taxi och åker i tystnad hem, vilket är skönt.
Jag har ingen lust att prata nu, att säga vad jag och Justin eller nånting.
Det är det som är så bra med Jess, hon förstår. Hon fattar när jag vill prata och hon fattar när jag inte vill det. Underbara bästavän.
"Hemma" skriker jag när jag kommer in genom ytterdörren.
Inget svar. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Allt är släckt.
"Hallå" ropar jag. Ännu har jag inte fått något svar. Jag fiskar upp mobilen i min ficka och slår pappas nummer.
Det går fram fem signaler innan hans telefonsvarare kommer fram. Jag spelar in ett snabbt meddelande och lägger på. Han brukar ju alltid svara, varför svarar han inte nu?
Jag går in i mitt rum och lägger mig på sängen för att vila lite.
När jag vaknar är klockan tre på natten. Jag tittar om det har hänt något på mobilen sen försöker
När jag vaknar är klockan tre på natten. Jag tittar om det har hänt något på mobilen sen försöker
jag att somna igen men tanken av Justin håller mig vaken. Jag saknar honom redan.
Hur ska jag klara mig utan honom i en vecka? Det kommer aldrig att gå.
Istället gick jag upp ur sängen och gick ner till hallen. Hade pappa inte kommit hem än?
Jag kollade telefonsvararen om någon av människorna som bor på vår jord skulle ha tänkt på att vilja prata med någon av våran familj. Inget meddelande hade nått fram.Hur ska jag klara mig utan honom i en vecka? Det kommer aldrig att gå.
Istället gick jag upp ur sängen och gick ner till hallen. Hade pappa inte kommit hem än?
Vart skulle han kunna vara? Inge svar på mobilen, han har inte lämnat något meddelande och Charlie har jag
inte heller sett synen av...
Jag går med sakta steg in till köket för att få i mig något att äta. En skinksmörgås och ett glas varm oboy
Jag går med sakta steg in till köket för att få i mig något att äta. En skinksmörgås och ett glas varm oboy
får räcka för tillfället. Jag går en vända runt i huset, det finns inget konstigt bara att Charlie har glömt och bädda sängen. Han brukar alltid göra det innan han går upp. En vana han har fått så slipper han göra det om han har bråttom till någon kompis, säger han. Allt kanske inte stämmer, det finns nog andra skäl också.
Att sätta mig själv framför TVn skulle inte kunna gå, skulle bara börja gå runt i rummet och inte sitta still.
Det är inte den bästa tiden för att gå ut heller. Det hade ändå börjat ljusna men det var nog inte ens fåglar vakna.
Den bästa lösningen som hon kunde komma på var att städa. Städa hela huset från topp till tå.
Hon börjar med hallen och sedan när hon är klar med dom flesta rummen och klockan har blivit nästan lunchtid hör hur någon sätter nykeln i låset och kommer in i hallen. Hon hör två mäns röster som blir förvånade av den rena miljön som dom stormande kommer in i.
"Hallå, är det någon där? Miley?" ropar pappa och kliver in.
Jag rusar ner för trappan.
"Och vart har ni varit? Jag har gått här och i timmar och varit orolig."
"Förlåt" säger pappa. Han ser sorgsen ut."Det är något som jag behöver berätta för dig. Vi sätter oss i köket."
"Okej, vad är det?" säger jag och drar ut stolen från det runda matsalsbordet.
Pappa sätter sig mittemot mig och han tittar ner i bordet för några sekunder.
"Vi har varit på sjukhuset, jag och Charlie." Börjar han. Jag låter honom fortsätta utan att fråga.
"Vi var och hälsade på din mamma eller din och Charlies."
"Men..? säger jag förskräckt och tankar om allvarligare sjukdomar, död och sorg började snurra runt i mitt huvud som en karusell som aldrig sluta.
Pappa fortsatte samtidigt som han flätade ihop fingrarna.
"Din mamma har fått cancer. Hon har fått en tumör i hjärnan och hon är allvarligt sjuk. Vi åkte in till sjukhuset direkt igårkväll när hon ringde och jag hann aldrig att ringa dig. Jag är hemskt ledsen."
Jag reser mig upp. Jag har ingenting att säga. Jag drar på mig mina skor och tar min plånbok med mig sedan drar jag mig själv ut genom dörren och går. Jag vet inte var jag ska gå men jag tänker inte stanna hemma.
Jag behöver en gnutta av den friska luften som blandas med avgaser och doften av mat från husen runt omkring.
När jag ser mig själv gå i rikting mot parken stannar jag och vänder. Jessicas hus ligger åt andra hållet.
Jag måste prata med henne. Jag känner i mina fickor, jag glömde ta med mig mobilen.
Förtvivlad går jag mot hennes hus ihopp om att hon är hemma och sitter inne istället för att vara ute i det fina och soliga sommarvädret. Själv så tror jag att det är hopplöst att hon är inne.
Aldrig att hon avstår att åka ner till stranden sådan här fin dag och hellre sitter hemma.
Jag intalar mig själv att det är värt ett försök, just idag så kanske hon inte hade lust eller just idag kanske hon inte hade någon att gå med.
Klart hon hade lust idag, hon har ju alltid lust och om hon inte hade någon att gå med varför hade hon inte ringt? När jag går förbi kafé Krans bestämer jag mig att sätta mig där inne istället.
Jag beställer ett glas Coca Cola och sätter mig utanför på en av dom vita trästolarna med matchande träbord.
Där satt jag, helt själv med mitt glas Coca Cola. Precis när jag kände hur tåranrna trängde upp i mina ögon och att dom skulle börja rinna kände jag en varm hand på min axel.
"Du, är det okej om jag sitter här? Alla andra platser är upptagna." Säger en kille som ser ut att vara några år äldre än henne.
"Ja, det är väl okej." säger jag med en klump i halsen.
"Jag heter Phoenix. Jag är typ ny här. Jag flyttade nyss in." säger han och sträcker fram handen.
Jag sträcker på mig och tar hans hand.
"Miley" säger jag. Phoenix skakade sakta handen och sedan släppte han den och satte sig i stolen mittemot.
Hon log svagt medans hon tittade på honom. Han hade blont, lite lockigt hår som var okontrollerat men snyggt.
Tillsamans med hans blå ögon och stora leende såg han ut som en surfare. Han var lätt klädd och såg väldigt snäll ut. Han var gullig. Det var inte många killar som såg ut som honom.
Jag såg att han märkte att hon tittade på honom och vände snabbt bort blicken.
Jag bästämde mig för att inte vara ohyvsad så jag försökte sätt igång ett prat.
"Varför flyttade ni?" säger jag och tittar honom rakt in i ögonen när han vänder sig mot mitt håll.
"Ursäkta, vad sa du?" Frågade han.
"Varför flyttade ni? upprepade jag frågan och tittade ner i marken för han inte skulle sa att jag rodnade.
Jag kom just på att jag har inte tittat mig i spegeln en ända gång idag så det måste inte vara en direkt vacker syn han får tvingas att dra sin blick till flera gånger om...
Ånej, vad pinsamt. tänker jag och drar mina fingrar genom det oborstade håret.
Kommentera gärna! Ni har varit lite snåla på kommentarer den senaste tiden. Sprid också till alla era vänner att vi har börjat blogga igen. Vill ni länkbytas är det bara att kommentera också!
Att sätta mig själv framför TVn skulle inte kunna gå, skulle bara börja gå runt i rummet och inte sitta still.
Det är inte den bästa tiden för att gå ut heller. Det hade ändå börjat ljusna men det var nog inte ens fåglar vakna.
Den bästa lösningen som hon kunde komma på var att städa. Städa hela huset från topp till tå.
Hon börjar med hallen och sedan när hon är klar med dom flesta rummen och klockan har blivit nästan lunchtid hör hur någon sätter nykeln i låset och kommer in i hallen. Hon hör två mäns röster som blir förvånade av den rena miljön som dom stormande kommer in i.
"Hallå, är det någon där? Miley?" ropar pappa och kliver in.
Jag rusar ner för trappan.
"Och vart har ni varit? Jag har gått här och i timmar och varit orolig."
"Förlåt" säger pappa. Han ser sorgsen ut."Det är något som jag behöver berätta för dig. Vi sätter oss i köket."
"Okej, vad är det?" säger jag och drar ut stolen från det runda matsalsbordet.
Pappa sätter sig mittemot mig och han tittar ner i bordet för några sekunder.
"Vi har varit på sjukhuset, jag och Charlie." Börjar han. Jag låter honom fortsätta utan att fråga.
"Vi var och hälsade på din mamma eller din och Charlies."
"Men..? säger jag förskräckt och tankar om allvarligare sjukdomar, död och sorg började snurra runt i mitt huvud som en karusell som aldrig sluta.
Pappa fortsatte samtidigt som han flätade ihop fingrarna.
"Din mamma har fått cancer. Hon har fått en tumör i hjärnan och hon är allvarligt sjuk. Vi åkte in till sjukhuset direkt igårkväll när hon ringde och jag hann aldrig att ringa dig. Jag är hemskt ledsen."
Jag reser mig upp. Jag har ingenting att säga. Jag drar på mig mina skor och tar min plånbok med mig sedan drar jag mig själv ut genom dörren och går. Jag vet inte var jag ska gå men jag tänker inte stanna hemma.
Jag behöver en gnutta av den friska luften som blandas med avgaser och doften av mat från husen runt omkring.
När jag ser mig själv gå i rikting mot parken stannar jag och vänder. Jessicas hus ligger åt andra hållet.
Jag måste prata med henne. Jag känner i mina fickor, jag glömde ta med mig mobilen.
Förtvivlad går jag mot hennes hus ihopp om att hon är hemma och sitter inne istället för att vara ute i det fina och soliga sommarvädret. Själv så tror jag att det är hopplöst att hon är inne.
Aldrig att hon avstår att åka ner till stranden sådan här fin dag och hellre sitter hemma.
Jag intalar mig själv att det är värt ett försök, just idag så kanske hon inte hade lust eller just idag kanske hon inte hade någon att gå med.
Klart hon hade lust idag, hon har ju alltid lust och om hon inte hade någon att gå med varför hade hon inte ringt? När jag går förbi kafé Krans bestämer jag mig att sätta mig där inne istället.
Jag beställer ett glas Coca Cola och sätter mig utanför på en av dom vita trästolarna med matchande träbord.
Där satt jag, helt själv med mitt glas Coca Cola. Precis när jag kände hur tåranrna trängde upp i mina ögon och att dom skulle börja rinna kände jag en varm hand på min axel.
"Du, är det okej om jag sitter här? Alla andra platser är upptagna." Säger en kille som ser ut att vara några år äldre än henne.
"Ja, det är väl okej." säger jag med en klump i halsen.
"Jag heter Phoenix. Jag är typ ny här. Jag flyttade nyss in." säger han och sträcker fram handen.
Jag sträcker på mig och tar hans hand.
"Miley" säger jag. Phoenix skakade sakta handen och sedan släppte han den och satte sig i stolen mittemot.
Hon log svagt medans hon tittade på honom. Han hade blont, lite lockigt hår som var okontrollerat men snyggt.
Tillsamans med hans blå ögon och stora leende såg han ut som en surfare. Han var lätt klädd och såg väldigt snäll ut. Han var gullig. Det var inte många killar som såg ut som honom.
Jag såg att han märkte att hon tittade på honom och vände snabbt bort blicken.
Jag bästämde mig för att inte vara ohyvsad så jag försökte sätt igång ett prat.
"Varför flyttade ni?" säger jag och tittar honom rakt in i ögonen när han vänder sig mot mitt håll.
"Ursäkta, vad sa du?" Frågade han.
"Varför flyttade ni? upprepade jag frågan och tittade ner i marken för han inte skulle sa att jag rodnade.
Jag kom just på att jag har inte tittat mig i spegeln en ända gång idag så det måste inte vara en direkt vacker syn han får tvingas att dra sin blick till flera gånger om...
Ånej, vad pinsamt. tänker jag och drar mina fingrar genom det oborstade håret.
Kommentera gärna! Ni har varit lite snåla på kommentarer den senaste tiden. Sprid också till alla era vänner att vi har börjat blogga igen. Vill ni länkbytas är det bara att kommentera också!
Chapter 12 - I hate good bye's.
Han följer med mig till hallen och jag känner att jag verkligen inte vill hem.
Vi kramas länge och hårt, sen släpper han mig och vi tittar in i varandras ögon.
Just nu här just nu i detta ögonblick känns det som att tiden står still.
Precis när jag sakta tar handen mot handtaget, fortfarande med blicken fastklistrad i hans, lutar han sig mot mig.
Innan jag ens hunnit fatta vad som håller på att hända möter hans läppar mina.
Mjuka, varma läppar nuddar mina. Snabbt, men ändå sakta nog så att jag kan känna smaken.
Sedan ställer han sig upp igen, och kollar in i mina ögon.
"H-hejdå." säger jag och går ut.
Oh my god, did that just happen?
Ett lyckorus fylls i mina ådror, jag får lust att hoppa runt. Jag får lust att springa ut på gatan och skrika.
Klättra upp i trädet på andra sidan gatan och krama grenen allra längst upp.
Kyssa alla blommor som håller på att vissnar, för jag lovar att med den här energin skulle jag återuppliva dom.
Jag ger ifrån mig ett tyst 'IIIIIIH!' och går sedan och får tag på en taxi.
Jag är helt speechless. Kan inte ens fatta att det där just hände.. Åh herregud!
Jag är typ i chocktillstånd. Det här är som att träffa en kändis som du verkligen älskar, som du vet allt om.
Som att gå på den kändisens konsert och gråta lyckotårar, till att sedan gå backstage och få en kram och en bild. Det är en helt sjuk känsla.
Taxin stannar utanför mitt hus, jag ger han pengar och går sen ut i mörkret till huset.
Jag stänger försiktigt igen dörren ifall dom skulle sova.
"Vi är vakna." säger pappa ifrån vardagsrummet.
Jag drar av mig skorna och går sen dit med iphonen i handen.
När jag satt mig ner påminns jag om känslorna när jag hade Justins läppar mot mina, och helt plötsligt kan jag inte sluta le.
"Varför ler du sådär?" säger pappa.
"Jag är väl lycklig, ser du väl?"
"Vad har du gjort?"
"Who knows?" ler jag.
"Du är inte full väl?" säger pappa strängt, argt och bestämt.
Mitt leende bleknar genast bort. Full? Jag har väl aldrig varit full?
"Jag har aldrig druckit en droppe alkohol ifall jag inte fått smakat utav dig eller mamma. Vad tror du om mig egentligen!?"
"Jag vet inte, du verkade bara lite borta.." mumlar han.
"Tack så mycket, pappa. Nu vet jag att du litar på mig när jag är borta." fräser jag och går in på mitt rum.
Varför skulle jag komma in full och sätta mig vid honom egentligen? Bara för att han inte har något socialt liv och sitter instängd mellan dom här väggarna eller på jobbet med hans feta kärring som arbetar i samma..
Okej, lugna ner dig Miley.
Jag tar upp iphonen och ringer upp Jess.
"Vart har du hållt hus idag!?" säger Jess.
"Jag har varit hos Justin!" säger jag glatt.
"Oh my gooooosh! Vad hände? Berätta alla detaljer!"
Jag berättar precis allt som hände, med varenda lilla detalj, men när jag kommer till kyssen börjar jag tveka.
Tänk om Justin vill hålla låg profil, även till våra vänner? Nu i början, ifall det inte blir någonting.
"Sen kramades vi, jättelänge! Sen sa vi hejdå och gick."
"Inget mer?" säger Jess besviket.
"Nej." svarar jag kort.
"Ingen kyss!?"
"Haha Jess, vi är inte direkt tillsammans."
"Men man kan väl kyssas ändå!?" säger hon med överdriven röst.
"Du menar som du och Ryan gjort idag eller?" säger jag med ett retsamt flin på läpparna.
Jag hör hur hon börjar stamma och har sig, jag kan nästan känna genom telefonen att hon är generad, haha!
"Jag har aldrig kysst Ryan. Vi är bara vänner, idiot."
"Visst, försök med det där för din bästa vän. Men jag ska gå nu, måste tvätta bort sminket och lägga mig." säger jag.
"Okej, vi hörs väl imorgon?" säger Jess.
"Självklart. Hejdå!"
"Bye."
Jag lägger på och går sen in på badrummet och tvättar bort sminket, sätter upp håret i en hästsvans och drar av mig kläderna.
Sen springer jag från badrummet till mitt rum i endast underkläder, hallå det är typ fem meter dit.
Jag drar sen på mig mitt nattlinne ifrån Victoria's secret som jag fick av mamma i julklapp.
Hon ger mig jämt en massa trosor och BH:ar för hon tror att jag inte köper det själv. Idiot, jag ångrar inte ett dugg att jag flyttade till pappa.
När jag lagt mig i sängen ser jag att jag har ett nytt meddelande, från Justin.
"Hey, glömde berätta att vi åker till Stratford imorgon. ♥"
Hela mitt liv går i spillror. Mitt konstanta leende försvinner och helt plöstligt känner jag mig helt tom.
"Glömde" han att berätta eller är det bara något han säger för att han inte var modig nog att säga det till mig?
"Okej.. ♥"
"Men ni kommer väl och säger hejdå, right? ♥"
Det där smset fick mig på lite bättre humör, det är väl ett tecken på att han gillar mig?
"Självklart! Vilken tid? ♥"
"Halv två. ♥"
Jag skickar ett kort 'okej' och smsar sen Jess att vi ska dit imorgon halv två.
Undra hur det blir när han kommer tillbaka..
Tänk om han har en flickvän i Kanada? Tänk om han glömmer bort mig? Tänk om han låtsas som att jag inte existerar när han kommer tillbaka? Åh herregud..
Jag tar en titt på klockan, 01:22. Ojdå.
Jag lägger mig under täcket och håller på med mobilen en stund innan jag somnar.
Efter att ha sprungit runt och fixat mig som en dåre sen klockan tio sätter jag mig lugnt ner vid köksbordet med Jessica som just kommit.
"Gud vad fin du är, men du ska väl inte ha på dig det där?" säger Jess och tittar ner på mitt natlinne.
"Oh my gooosh! Det hade jag helt glömt bort, vad ska jag ha på mig!?"
Jag rusar in på mitt rum och Jess kommer in inte långt efter.
"Det här är suuupersnyggt!" säger Jess och slänger ut lite kläder på min säng.
Jag drar på mig allting och Jess gör några sista förändringar, innan hon backar och synar mig uppifrån och ner.
"Grymt snygg, Justin kommer dö! Men vad sägs om att locka håret istället?" ler Jess.
"Visst, men då får du göra det för jag är skitdålig på det." svarar jag.
Vi går in i badrummet och jag sätter mig på toalettstolen medan Jess lockar mitt hår.
"Vad är klockan?" säger jag efter ett tag.
"Fem över ett." svarar Jess.
"Men gud då måste vi ju gå snart!?" säger jag.
"Lugna ner dig vi tar en taxi, det går snabbare än du tror. Bara pinsamt att komma dit tidigt." säger Jess och drar sen ur kontakten ur väggen.
"Voilá!"
Jag tar en titt i spegeln och för första gången på ett bra tag känner jag mig faktiskt ganska.. Fin. Men det är ju tack vare Jess.
"Åh tack så mycket Jessica, du är verkligen bäääst!" ler jag och kramar om henne.
"Men nu måste vi VERKLIGEN sticka." säger Jess.
Vi skyndar oss ut i hallen och jag drar på mig ett par klackskor och rycker åt mig en ljus skinnväska där jag lägger iphonen, plånboken, en tub med läppglans och ett skoskavsplåster. You never know med nya skor.
Därefter springer vi ut på gatan och får en taxi supersnabbt, sen säger vi stressat Justins adress och han verkar fatta att det är bråttom.
Han tvärbromsar vid Justins hus, jag ger han pengar och sen går vi ut.
Vi plingar på dörren och hör en massa steg i trappan.
Justin öppnar och han får syn på mig sist eftersom han håller i dörren.
Han står nästan med vidöppen mun och kollar in mig.
"Hej." ler jag.
"Heeeej!" säger Jess och kramar om Ryan.
"Hej snygging." viskar Justin till mig när vi kramas.
Jag blir alldeles varm inombords, varför måste dom åka idag!?
Vi går sen in och Pattie, hans mamma, står i köket och håller på litegrann.
"Hej." ler hon medan hon tittar upp från vad hon nu höll på med.
"Hej!" ler jag och 'vinkar' lite med ena handen.
"Hejhej!" säger Jess också och snubblar sig fram till mig.
Jag ger ifrån mig ett skratt och hon blir röd som en tomat i ansiktet medan Pattie bara ler det där snälla bullmamma-leendet.
Vi går sen in till hans rum där det är fullt med resväskor.
"Ska vi bära ut väskorna till bilen?" säger Chaz.
"Visst. Ska jag hjälpa till?" säger Justin.
"Nej, det är lugnt." säger Chaz.
"Jag kan hjälpa!" säger Jess fort och tittar på Ryan.
Dom alla tre går ut och det blir bara jag och Justin kvar, jag kan inte avgöra om det är pinsamt eller bra?
Han sätter sig på sängen och jag ler mot honom.
"Känns det skönt att få komma tillbaka till din familj?" säger jag.
Han nickar.
"Det är klart att det är kul här att få vara ensam och spendera tid med vänner och gå på galor, hålla konserter, o.s.v. men ingenting slår känslan utav att komma hem och mötas av två glada morföräldrar, två spralliga småsyskon och en stolt pappa." ler Justin.
"Jag förstår det."
"Såklart alla vänner också, men mina närmsta vänner är ju här med mig nu. Jag har ju också vänner i Atlanta." säger Justin.
Jag nickar.
Han kan verkligen inte slita blicken ifrån mig, jag ser det på honom.
"När måste ni åka till flygplatsen?" säger jag.
"Fyra. Men vi ville umgås med er lite innan också." ler Justin.
"Haha okej." säger jag.
Sen uppstår en tystnad som inte är speciellt pinsam, även om den borde vara det. Inte spänd heller, utan bara skön. En skön tystnad.
"Jag kan inte förklara med ord hur het du är." säger Justin helt plötsligt.
Mina kinder hettar till, ganska kraftigt. Justin Bieber säger att jag är 'het'..
Har vi en connection eller vad man säger? Är vi på G? Eller är jag bara ett ragg, en flört, en vän som han tycker är snygg och som han pussat?
"Sluta, det är ju du som är snygg." ler jag när rodnaden lagt sig lite.
Han ställer sig upp och kommer fram till mig, först blir jag nervös, ska han pussa mig igen!? Kanske till och med en kyss!?
"Du är så vacker och underbar så det gör ont inom mig att.. Att jag måste lämna dig, nu. Nu när vi precis lärt känna varandra och blivit vänner." säger Justin.
Jag blir speechless först, men sen blir jag rädd. Rädd, arg, ledsen.
Tänk om han säger såhär till alla tjejer!? Att han behandlar alla tjejer precis likadant, låtsas som att dom är speciella, lär känna dom, kysser dom kanske till och med gör något ännu värre, och sen lämnar dom. Utnyttjar alla.
Mitt leende försvinner från läpparna och jag vänder mig om och sätter mig på stolen.
"Vad är det?" säger Justin efter en stund.
"Du gör säkert såhär med alla tjejer." mumlar jag surt.
"Va?"
"Ja, är med dom. Lär känna dom och gör små gulliga gester som får dom att känna sig speciella. Sen kanske du kysser dom eller liknande, sen så precis innan du måste åka någonstans så lämnar du dom. Dom mår skit och känner sig utnyttjade, sen efter det så känner dom bara hat riktat mot dig." säger jag irriterat och ställer mig upp, redo att gå.
Han tar tag i min hand precis innan jag ska gå.
"Vad snackar du om?" säger Justin.
"Du tänkte ju dumpa mig." säger jag och känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocken, men jag ska inte låta dom rinna.
"Är du galen!? Vad tror du om mig egentligen? Aldrig i livet att jag skulle dumpa dig." säger Justin.
Va? Vad var det han skulle säga då?
Nu blir jag alldeles bubblig i magen och tårarna torkar och bildar ett leende istället.
"Jag blev jätterädd." säger jag och han kramar om mig.
"Jag blev rädd när du sa allt det där." säger Justin.
Varför måste den här killen vara så jävla underbar!? Vad är det som gör att jag faller för honom egentligen!?
Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en sån här kille som är så snäll, ödmjuk och behandlar alla tjejer som prinsessor.
Killarna och Jess kommer tillbaka och vi släpper kramen snabbt.
Justin kliar sig i nacken och jag sätter mig ner på sängen som han just suttit i.
"Vad händer här egentligen?" säger Ryan och Chaz brister ut i gapskratt.
Det var inte ens roligt, haha? Ryan hänger på i gapskrattet, likaså Jess.
Efter att ha försökt att hålla mig för skratt så börjar jag också, och då hänger Justin på.
Till sist ligger vi alla i en hög på golvet och gapskrattar åt ingenting.
"Jag hatar att säga hejdå." suckar jag till Jess när killarna fixar det sista ute vid bilen.
"Jag med.." svarar Jess.
Killarna ställer sig sen framför oss när det är dags för dom att åka.
Jag börjar med att krama Chaz och Ryan, och vi lovar varandra att skypa snart.
Killarna går in i bilen och Justin står kvar. Han kramar Jess och kommer sen fram till mig.
Även om jag vet att han kommer tillbaka om en vecka så suger det ändå att säga hejdå.
"Lova att inte glömma bort mig och lova att ringa när du är tillbaka?" säger jag.
"Om du lovar att inte glömma bort mig." ler Justin.
"Promise!" säger jag och sen kramas vi.
En lång, varm, mysig kram.
Vi släpper varandra och jag vinkar sen när han backar till bilen.
"Vi ses." säger Justin.
"Det gör vi." säger jag.
Han hoppar in i bilen och jag och Jess börjar vinka som galningar.
Sen åker bilen iväg, längre och längre bort tills vi inte kan se den längre.
Vi fixar sen en taxi och åker i tystnad hem, vilket är skönt.
Jag har ingen lust att prata nu, att säga vad jag och Justin eller nånting.
Det är det som är så bra med Jess, hon förstår. Hon fattar när jag vill prata och hon fattar när jag inte vill det.
Underbara bästavän.
Ursäkta att den tog tid men här har ni den!
Hoppas att ni gillar den och KOMENTERA om det är något som ni vill att vi ska göra bättre eller
fortsätta med som är bra!!
Hoppas att ni gillar den och KOMENTERA om det är något som ni vill att vi ska göra bättre eller
fortsätta med som är bra!!
Chapter 11 - Why can't this moment last forever?
När vi plockat undan åker Jess hem, vi har varit med varandra non-stop i flera dagar nu. Inte direkt för att det är ovanligt men Jess mamma ville ha hem henne och you name it.
Jag slänger mig i soffan och slöar framför TVn tills jag hör min sms-signal då jag hoppar upp och springer in till mitt rum.
Jag ser på displayen "Justin". Jag tar ett djupt andetag och öppnar meddelandet.
"Hey, tack för igår. Vill du träffas senare? ♥"
Jag hoppar till, han vill träffa mig igen! Känslan inom mig är oslagbar, den där bubbliga glada underbara känslan..
"Visst, jag smsar dig. ♥"
Jag kommer inte ens kunna vänta en timma innan jag smsar igen.
"Hörs senare då. ♥"
När jag pluggat in plattången i väggen tar jag fram lite snyggare kläder, en grå magtröja med vit text och ett par ljusa shorts. Till det ett par converse.
Efter jag plattat igenom hela håret drar jag på mig kläderna och tar sen upp iphonen.
Sedan går jag in i badrummet, sprutar på lite parfym och sminkar mig.
När jag är klar med allting så har det gått ungefär en timma, dags att smsa Justin!
"Vart ska vi träffas? ♥"
Jag sätter på TVn och tittar spänt medan jag väntar på svaret.
"Hemma hos mig? Jag är själv. ;)♥"
Varför blir jag alldeles varm och glad i hela kroppen bara av några sms!? Jag förstår inte vad han gör med mig..
"Men Chaz & Ryan då? ♥"
"Dom är och skejtar.. ;)♥"
"Jag kommer snart då. ♥"
"Can't wait.. ♥"
Leendes går jag ut i hallen, tar en väska och går ut.
Jag låser dörren och fixar en taxi som tar mig till Justin.
När jag är framme betalar jag taxichauffören och går fram till hans dörr.
Med darrande hand plingar jag på dörren och direkt hör jag fotsteg ner för trappen.
Efter några sekunder öppnar Justin som ler med sitt bländande leende.
"Hej Justin." säger jag och han drar in mig i hans famn.
"Hej Miley." säger han och släpper mig.
Jag ler och går in.
"Vad ska vi hitta på?" säger Justin.
"Jag vet inte."
"Ska vi.. Titta på en film?" föreslår Justin.
"Visst." säger jag, samtidigt som vi går in i TV-rummet.
"Välj ut en film i skåpet under TVn så fixar jag snacks sålänge."
"Okej."
Justin går ut i köket och jag slår mig ner vid TV-skåpet.
Jag drar ut låda efter låda men det är mest Thrillers, Action-filmer och Skräckfilmer.
Jag tar fram Paranormal Activity 2, och just när jag fått ur filmen kommer Justin in.
Han har en bricka full med massa olika skålar och cola.
"Vilken valde du?" säger han och stoppar in ett chips i munnen.
"Paranormal activity 2, du har bara dåliga filmer!" ler jag.
"Vad kollar du på för något, min film eller?" flinar Justin.
Jag slår till han på armen och ger han filmen, som han går och sätter in i Blu ray-spelaren.
"Jag kanske skriker. Eller jag kommer nog skrika." säger jag.
Justin skrattar och säger "Du är trygg hos mig."
Jag dör inombords, jag är speechless. På riktigt!
"Bra det." ler jag.
Han blinkar med ena ögat och sätter sig i soffan.
Jag sätter mig bredvid honom och filmen går igång.
Under filmens gång lägger Justin hans arm runt mig och drar mig till sig.
Jag får hålla mig för att inte skrika ut i lycka, hur glad jag är.
Jag tänker inte så mycket på filmen, utan mest hans kropp som nuddar min.
När filmen är slut sätter vi oss och snackar i köket.
Vi pratar om allt mellan himmel och jord och det känns som att vi verkligen börjar lära känna varandra.
Jag kan inte låta bli att titta på honom, han är alldeles för snygg.
Timmarna flyger iväg och jag inser att jag måste hem, pappa har ju ingen aning om vart jag är.
"Jag måste hem nu, tror jag." säger jag.
"Åh okej." säger Justin.
"Pappa vet inte att jag är här så.."
Han följer med mig till hallen och jag känner att jag verkligen inte vill hem.
Vi kramas länge och hårt, sen släpper han mig och vi tittar in i varandras ögon.
Just nu här just nu i detta ögonblick känns det som att tiden står still.
Vad tycker ni!? Skulle sitta bra med lite kritik nu när vi börjat igen och inte skrivit på ett tag. Och vad tycks om bilden? Vi ska fixa dom sådär varje kapitel nu. Som sagt, KOMMENTERA!
Ursäkta för långt uppehåll!
Hej!
Ursäkta att vi varit borta ett tag, vi båda har glömt bort bloggen och det har varit mycket med skola och sånt.
Nu tänkte vi börja igen, så fortsätt läsa och sprid bloggen till alla ni känner så skrivarlusten tar fart!
Hälsningar Jennie & Alex!
Ursäkta att vi varit borta ett tag, vi båda har glömt bort bloggen och det har varit mycket med skola och sånt.
Nu tänkte vi börja igen, så fortsätt läsa och sprid bloggen till alla ni känner så skrivarlusten tar fart!
Hälsningar Jennie & Alex!