---

"Hemma" skriker jag när jag kommer in genom ytterdörren.
Inget svar. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Allt är släckt.
"Hallå" ropar jag. Ännu har jag inte fått något svar. Jag fiskar upp mobilen i min ficka och slår pappas nummer.
Det går fram fem signaler innan hans telefonsvarare kommer fram. Jag spelar in ett snabbt meddelande och lägger på. Han brukar ju alltid svara, varför svarar han inte nu?

Jag går in i mitt rum och lägger mig på sängen för att vila lite.

När jag vaknar är klockan tre på natten. Jag tittar om det har hänt något på mobilen sen försöker

jag att somna igen men tanken av Justin håller mig vaken. Jag saknar honom redan.
Hur ska jag klara mig utan honom i en vecka? Det kommer aldrig att gå.
Istället gick jag upp ur sängen och gick ner till hallen. Hade pappa inte kommit hem än?

inte heller sett synen av...
Jag går med sakta steg in till köket för att få i mig något att äta. En skinksmörgås och ett glas varm oboy

får räcka för tillfället. Jag går en vända runt i huset, det finns inget konstigt bara att Charlie har glömt och bädda sängen. Han brukar alltid göra det innan han går upp. En vana han har fått så slipper han göra det om han har bråttom till någon kompis, säger han. Allt kanske inte stämmer, det finns nog andra skäl också.

Att sätta mig själv framför TVn skulle inte kunna gå, skulle bara börja gå runt i rummet och inte sitta still.
Det är inte den bästa tiden för att gå ut heller. Det hade ändå börjat ljusna men det var nog inte ens fåglar vakna.
Den bästa lösningen som hon kunde komma på var att städa. Städa hela huset från topp till tå.
Hon börjar med hallen och sedan när hon är klar med dom flesta rummen och klockan har blivit nästan lunchtid hör hur någon sätter nykeln i låset och kommer in i hallen. Hon hör två mäns röster som blir förvånade av den rena miljön som dom stormande kommer in i.
"Hallå, är det någon där? Miley?" ropar pappa och kliver in.
Jag rusar ner för trappan.
"Och vart har ni varit? Jag har gått här och i timmar och varit orolig."
"Förlåt" säger pappa. Han ser sorgsen ut."Det är något som jag behöver berätta för dig. Vi sätter oss i köket."
"Okej, vad är det?" säger jag och drar ut stolen från det runda matsalsbordet.
Pappa sätter sig mittemot mig och han tittar ner i bordet för några sekunder.
"Vi har varit på sjukhuset, jag och Charlie." Börjar han. Jag låter honom fortsätta utan att fråga.
"Vi var och hälsade på din mamma eller din och Charlies."
"Men..? säger jag förskräckt och tankar om allvarligare sjukdomar, död och sorg började snurra runt i mitt huvud som en karusell som aldrig sluta.
Pappa fortsatte samtidigt som han flätade ihop fingrarna.
"Din mamma har fått cancer. Hon har fått en tumör i hjärnan och hon är allvarligt sjuk. Vi åkte in till sjukhuset direkt igårkväll när hon ringde och jag hann aldrig att ringa dig. Jag är hemskt ledsen."
Jag reser mig upp. Jag har ingenting att säga. Jag drar på mig mina skor och tar min plånbok med mig sedan drar jag mig själv ut genom dörren och går. Jag vet inte var jag ska gå men jag tänker inte stanna hemma.
Jag behöver en gnutta av den friska luften som blandas med avgaser och doften av mat från husen runt omkring.
När jag ser mig själv gå i rikting mot parken stannar jag och vänder. Jessicas hus ligger åt andra hållet.
Jag måste prata med henne. Jag känner i mina fickor, jag glömde ta med mig mobilen.
Förtvivlad går jag mot hennes hus ihopp om att hon är hemma och sitter inne istället för att vara ute i det fina och soliga sommarvädret. Själv så tror jag att det är hopplöst att hon är inne.
Aldrig att hon avstår att åka ner till stranden sådan här fin dag och hellre sitter hemma.
Jag intalar mig själv att det är värt ett försök, just idag så kanske hon inte hade lust eller just idag kanske hon inte hade någon att gå med.
Klart hon hade lust idag, hon har ju alltid lust och om hon inte hade någon att gå med varför hade hon inte ringt? När jag går förbi kafé Krans bestämer jag mig att sätta mig där inne istället.
Jag beställer ett glas Coca Cola och sätter mig utanför på en av dom vita trästolarna med matchande träbord.
Där satt jag, helt själv med mitt glas Coca Cola. Precis när jag kände hur tåranrna trängde upp i mina ögon och att dom skulle börja rinna kände jag en varm hand på min axel.
"Du, är det okej om jag sitter här? Alla andra platser är upptagna." Säger en kille som ser ut att vara några år äldre än henne.
"Ja, det är väl okej." säger jag med en klump i halsen.
"Jag heter Phoenix. Jag är typ ny här. Jag flyttade nyss in." säger han och sträcker fram handen.
Jag sträcker på mig och tar hans hand.
"Miley" säger jag. Phoenix skakade sakta handen och sedan släppte han den och satte sig i stolen mittemot.
Hon log svagt medans hon tittade på honom. Han hade blont, lite lockigt hår som var okontrollerat men snyggt.
Tillsamans med hans blå ögon och stora leende såg han ut som en surfare. Han var lätt klädd och såg väldigt snäll ut. Han var gullig. Det var inte många killar som såg ut som honom.
Jag såg att han märkte att hon tittade på honom och vände snabbt bort blicken.
Jag bästämde mig för att inte vara ohyvsad så jag försökte sätt igång ett prat.
"Varför flyttade ni?" säger jag och tittar honom rakt in i ögonen när han vänder sig mot mitt håll.
"Ursäkta, vad sa du?" Frågade han.
"Varför flyttade ni? upprepade jag frågan och tittade ner i marken för han inte skulle sa att jag rodnade.
Jag kom just på att jag har inte tittat mig i spegeln en ända gång idag så det måste inte vara en direkt vacker syn han får tvingas att dra sin blick till flera gånger om...
Ånej, vad pinsamt. tänker jag och drar mina fingrar genom det oborstade håret.

Kommentera gärna! Ni har varit lite snåla på kommentarer den senaste tiden. Sprid också till alla era vänner att vi har börjat blogga igen. Vill ni länkbytas är det bara att kommentera också!