"Varför flyttade ni?" säger jag och tittar honom rakt in i ögonen när han vänder sig mot mitt håll.
"Ursäkta, vad sa du?" Frågade han.
"Varför flyttade ni? upprepade jag frågan och tittade ner i marken för han inte skulle sa att jag rodnade.
Jag kom just på att jag har inte tittat mig i spegeln en ända gång idag så det måste inte vara en direkt vacker syn han får tvingas att dra sin blick till flera gånger om...
Ånej, vad pinsamt. tänker jag och drar mina fingrar genom det oborstade håret.

---

Jag stannar upp mitt i en rörelse och inser vad jag håller på med. Min mamma ligger döende i cancer och här sitter jag och flirtar. Herregud..
Hastigt ställer jag mig upp och springer iväg. Vilken dålig dotter jag är. Jag är sämst. Mina föräldrar borde skämmas för mig.. Istället för att gå till min mamma drar jag och träffar massa nya vänner. Jag suger!
Kan jag aldrig göra bra beslut? Måste jag alltid vara svarta fåret i familjen? Jävla skit!
Jag börjar se sjukhuset på håll och då får jag helt plötsligt kraft att springa dubbelt så fort som förut.
När jag kommer in nästan skriker jag mammas namn vid disken.
Kvinnan bakom stelnar till, samma sak med alla som sitter i väntrummet.
Efter en stund knappar hon in någonting på datorn bredvid sig.
''Rum 233. Våning tre, ta korridoren till vänster och sen borde den finnas någonstans i mitten.'' säger hon.
''Tack.'' mumlar jag lågmält och trycker på hissknappen.

229, 230, 231, 233, 233... Jag stannar till utanför dörren och tar ett djupt andetag. Jag måste samla ihop mig så jag inte börjar stortjuta det första jag gör när jag öppnar dörren.
Efter en stund trycker jag ner handtaget och går in.
Men jag ser inte mamma, utan en man som sitter på en stol och skymmer mamma.
Han tittar mot mig och reser sig upp.
''Vem fan är du!?'' fräser jag.
"Du måste vara Miley, jag är Brian." säger killen och sträcker ut handen.
Jag ignorerar den totalt.
"Jag ska gå nu." säger Brian och lämnar rummet.
Jag går fram till mammas säng. Hon ligger där alldeles blek.. Åh vad det gör ont i mitt hjärta.
Vad har jag gjort? Skitit i henne totalt och nu händer det här. Det är ju helt fantastiskt.
"Mamma.." viskar jag och sätter mig på knä på golvet samtidigt som jag tar hennes hand i min.
Sakta öppnar hon ögonen och får syn på mig.
"Miley!?" säger hon överraskat.
Jag brister ut i gråt.
"Mamma förlåt. Förlåt för allting, förlåt för att jag har varit en sån dålig dotter. Förlåt för att jag inte hälsat på dig eller ringt dig. Förlåt för att jag struntat i dig totalt.." gråter jag.
"Miley, du är inte en dålig dotter, våga inte ens säga så."
"Jag har varit ute och roat mig med vänner, träffat massa killar medans du suttit och väntat på iallafall ett telefonsamtal, eller ett snabbt besök.. Jag är världens hemskaste människa." grinar jag.
"Miley, lugna ner dig.. Du är absolut inte världens hemskaste människa. Jag har inte suttit helt ensam direkt. Träffade du Brian?"
"Mamma jag vill inte prata om honom!"
"Förlåt älskling. Du är världens bästa dotter, du har ingen anledning att säga förlåt. Du kom och det betyder mer för mig än du kan ana."
Jag ställer mig upp och kramar om henne, samtidigt som jag gråter ut allting mot hennes axel. 
Justin är borta, mamma ligger döende på sjukhuset och jag får inte tag på Jess. Allt på en och samma gång är överväldigande..

Sakta öppnar jag ögonen och stirrar in i en grå ganska fräsch soffa. Vart är jag?
När jag vänder mig om får jag syn på mamma och en sjuksköterska.
"..vi ska ta några sista prover och röntga hjärnan en sista gång idag för att vara säkra på att den är illa-artad. Ingen idé att förbereda dig för en stor, livshotande operation och sen få reda på att den var godartad och vi inte haft lika mycket panik."
"Okej, så ni är inte säkra på att den är dålig än?"
"Inte helt 100, dina värden ser så bra ut till skillnad från hur en med hjärntumör brukar ha. Fast det kan ju blivit något fel också, men det är därför vi tar reserv-proverna idag." säger sköterskan.
"Vi får be att den är godartad." ler mamma.
"Ja det ska jag göra, Mrs. Smith." ler sköterskan och går iväg med protokollet.
Det känns som att vara med i Grey's anatomy eller något. Allt verkar vara så likt. Till skillnad från att rummet inte är kritvitt.
"Mamma." säger jag och går fram till henne.
"Miley, god morgon." ler mamma.
"Hur mår du?"
"Jag mår helt okej. Dom ska röntga mig en gång till idag och ta några slags reservprover." säger mamma.
"Jag hörde det. Vi får hoppas att det inte är något dåligt.." säger jag.
"Men älskling även om den är illa-artad så finns det en chans att jag överlever. Det är jättemånga som klarar av cancern." ler mamma.
"Men det är också väldigt många som.." säger jag innan rösten spricker.
"Dom är inte säkra än, lilla gumman."
Mamma håller ut armarna och jag kramar henne, hårt.
"Jag ska hem och byta om, men jag kan ta med mig Charlie sen?" säger jag.
"Det skulle vara jätteroligt. Men jag är inte säker på när dom ska göra allting, det är ju inte kul för Charlie om ni måste gå hem sedan."
"Jag kan fråga i receptionen. Eller vad det nu heter."
"Okej gumman, vi ses sen." ler mamma.
Jag nickar och går ut.
I receptionen sa hon att jag kan komma i eftermiddag efter två. Det betyder att jag har typ fem och en halv timma på mig. Det borde räcka precis..
Men vi kanske kan gå och köpa glass innan? Så Charlie blir på bra humör innan vi ska gå och träffa mamma.

Jag slänger igen dörren.
"Hallå!?" ropar jag.
"Var har du varit!?" säger pappa oroligt.
"Jag sov på sjukhuset." suckar jag och går in.
"Åh.."
Jag hämtar nya kläder och hoppar sen in och tar en lång, skön, välbehövd dusch där jag kan samla alla mina tankar.
Jag måste få tag på Jess snart, men inte nu. Inte idag. Kanske imorgon? Det känns bara så känsligt just nu, även om hon är min bästa vän.
Tänk om hon blir arg? Nej, varför skulle hon bli arg? Det är ju min mamma. Jag önskar bara att hon hade varit hemma när jag var där.. Då hade jag haft någon att bolla mina känslor med.
Sen att Justin precis åkt har ju inte precis gjort allt mycket bättre. Jag vet inte om man kan säga att jag är förälskad i honom.. Fast enligt Jess är jag 100% förälskad i honom. Men det bara.. Ja jag vet inte. Han är snygg. Damn vad han är snygg. Och han är så otroligt snäll.. Och underbar. Han är verkligen toppen pojkvänsmaterial, fast jag tror aldrig vi kommer bli tillsammans ändå.
Liksom pressen skulle go mad och jag är bara en vanlig tjej. Han skulle behöva en känd tjej som typ Miley Cyrus eller nån. Inte mig. Dessutom är jag nog inte tillräckligt snygg för honom. Liksom världens snyggaste kille dejtar en medelmåttig tjej.. Äh jag vet inte.
Jag stänger av duschen och går ut med en handduk runt huvudet och den andra runt kroppen. Jag tar deoderant, norpar ögonbrynen, o.s.v....

Hand i hand går vi runt i den lilla gulliga sidan av stan. Väldigt litet men åh så mysigt.
"Där!" säger Charlie och springer fram till glasskiosken med längst kö.
Såklart.. Haha.
"Vad ska du ha?" säger jag.
"En blåbär, en jordgubb, en kola, en choklad, en regnbåge och.."
"Charlie du får aldrig i dig det." suckar jag.
"En kola och en blåbär då." säger han besviket.
"Okej."
Det är en tjej som står där, kanske några år äldre än mig.
"En strut med blåbär och kola och en bägare med chocolate vanilla." säger jag.
"Ska bli." ler tjejen och börjar göra iordning.
Jag får syn på Phoenix, han har ryggen mot mig. Jag tittar rakt in i kiosken igen och försöker få håret att dölja ansiktet mot det hållet.
"Tio dollar." ler hon.
Jag slänger fram sedeln och tar tag i Charlie och börjar dra bort honom.
"Men Miley jag har ingen sked!!"
Just då får Phoenix syn på mig, och då har snorungen fått tag på en sked. Tack Charlie.
"Miley!" ler Phoenix.
Jag suckar tyst för mig själv och fejkler.
"Phoenix."
"Varför stack du bara förut?"
Jag kollar ner på mina skor.
"Lång historia."
"Aha okej men skulle jag kunna få ditt telefonnummer?" ler han.
Han ger mig hans blackberry. Jag slår in numret och ger han mobilen.
"Tack."
"Hejdå." mumlar jag och drar med mig Charlie så långt bort som möjligt.
"Vem var det?" säger Charlie och hugger in på sin glass.
"En kompis." säger jag.
"Jaha."

Väl på sjukhuset knackar jag på dörren och går sen in med Charlie hack i häl.
"Heeej!" säger mamma glatt och Charlie springer in och kramar om henne.
"Hej mamma." säger jag och kramar om henne också.
"Vad har ni gjort då?" säger mamma efter en stund.
"Vi gick och åt glass och Miley prata med en jättelång kille!!" säger Charlie.
Jag stänger ögonen och andas in djupt. Tack än en gång Charlie.
Jag känner mammas blickar på mig.
"Vadå för kille Miley?"
"En kompis." säger jag.
"Han ville ha hennes nummer!" säger Charlie.
"Men Charlie håll mun okej?"
"Miley fräs inte åt honom." suckar mamma.
"Förlåt." mumlar jag.
Vi småpratar en stund och Charlie och mamma gör några ramsor, sen får jag ett sms.
"Nu har du mitt nummer. ;) / phoenix"
Jag svarar med ett kort 'tack' och återgår sen till mamma.

Hur kändes kapitlet? Vi vill veta så KOMMENTERA!!