Chapter 18 - Should I really be feeling like this?

- Åh, Miley. Hej, det är Phoenix, jag trodde inte du skulle svara. Jag har ringt några gånger.
- Eh, ja... Jag somnade. Förlåt för jag inte har svarat. ljuger jag.
- Jaha, jag tänkte bara kolla varför du sprang iväg förrut? mumlar han lite tveksamt.
- Ja, joo. Ehh... börjar jag innan jag hör ett tjut i andra änden. Samtalet bröts. Istället för att ringa upp går jag upp på mitt rum, kryper ner under täcket i sängen och slumrar sakta in.



Jag vaknar av pappa som skakar om mig.
"Middagen är färdig. Kom nu." säger han och lämnar sen rummet.
Vad är klockan egentligen? Halv åtta. Jag har sovit i ett par timmar nu..
Iphonen ligger på nattduksbordet. Jag tar upp den och går sen till köket. Pappa och Charlie sitter vid middagsbordet och hugger in på hembakad pizza.
När jag slagit mig ner ger pappa mig genast en stor bit. Vi pratar precis som vanligt och när vi ätit upp hjälper jag pappa med disken.
"Det kom hit en kille förut." säger pappa och ger mig en till tallrik.
"Va? Vem?"
"Han hette Justin."
Mitt hjärta stannar. Kom han hit!? Men varför ringde han inte mig? Varför gick han och satte sig i parken? Tusentals frågor snurrar runt i mitt huvud innan pappa avbryter dom.
"Vem är han? Är det din pojkvän?"
"Nej det är inte min pojkvän."
"Vem är det då?"
"Min kompis. Det var han jag skypa med härom dagen som du inte visste vem det var. Nu vet du."
"Jaha.."
"Kan jag gå nu?" säger jag.
"Visst. Tack för hjälpen."
Jag går upp till mitt rum och slänger mig i sängen. Varför har han inte hört av sig? Hände något eller? Om han nu kom hit kunde han väl ändå skickat iväg ett sms? Åhh..
"Miley! Vill du spela med mig?" säger Charlie och kommer in i mitt rum.
Han slänger en kartong på min mage och jag håller upp den framför mina ögon. Vem där.
"Nej, spela med pappa istället."
"Men du vill ju aldrig vara med mig längre!" säger han besviket.
Skuldkänslorna bubblar upp i mig och det känns nästan som att jag ska börja gråta.
"Charlie! Vi kan spela." säger jag och ler.
"Jaaaa!" säger han och jag kan se lyckan i hans ögon.
Vi sätter oss på golvet i vardagsrummet.
Medan han drar upp den röda och blåa spelplattan kollar jag iphonen, tre nya sms från Phoenix. Ointresserat kollar jag dom och han undrar om vi ska träffas. Ugh! Jag vill inte träffa någon just nu. Jag vill bara att Justin ska förklara varför han inte sa till mig att han kommit.
Precis när vi ska börja spela lyser min mobilskärm upp och det börjar ringa. 'Justin Bieber' lyser skärmen upp och jag ställer mig upp, lite nervöst. Jag småspringer upp för trappen och svarar medan jag går in i mitt rum.
"Hallå?" säger jag med halvskakig röst. Miley! Skärp dig!
"Hej, det är Justin.." han låter nästan lite ledsen.
"Hej!" kanske lite för glatt?
"Uhm.. Jag är tillbaka i Atlanta." säger han.
"Jaha! Gud vad kul!" säger jag men jag antar att jag inte lät så trovärdig som jag trodde.
"Du har sett mig eller hur?"
Jag suckar.
"Varför ringde du inte mig?" säger jag tyst.
"Jag ville överraska dig! Jag åkte hem till dig men din pappa sa att du var med din pojkvän.."
"POJKVÄN?" avbryter jag honom.
"Nej asså han sa inte pojkvän men jag antog att han var din pojkvän när jag såg er på stan.."
"Såg du oss på stan!? Varför kom du inte fram!?" avbryter jag honom ännu en gång.
"Jag ville inte avbryta, ni såg så kära ut.."
"Justin! Han är inte min pojkvän, jag LOVAR!" säger jag.
"Oh.."
En liten pinsam tystnad sprider sig över telefonluren.
"Kan vi inte träffas?" säger jag efter en vad som känns en evighet.
"Jo." svarar han fort.
"Typ nu?" säger jag.
"Visst, jag kan komma och hämta dig?" säger han.
"Gör det."
"Jag är där om tio."
"Bra, hejdå!"
"Later."
Vi lägger på. Jag ska äntligen få träffa Justin igen. F i n a l l y. Vi måste reda ut den här röran, jag är INTE tillsammans med Phoenix! Hur kunde han ens tro det..? Jag har saknat honom jättemycket och jag får butterflies in my stomach när jag tänker på att han vill träffa mig.
Nu har jag stått här och tänkt för mig själv i fem minuter, jag kanske borde fixa mig lite!? Jag ska ju faktiskt träffa Justin..
När jag ser mig själv i spegeln hoppar jag nästan till. Fem minuter har jag på mig att fixa mitt fågelbo till hår.. Jag borstar ut alla tovor och gör så att jag får lite volym i det, sen tar jag mina nycklar, plånbok och iphonen. Springandes ner för trappen kommer jag på att jag spelade med Charlie, helskotta!
"Charlie! Kan vi spela imorgon istället?" säger jag med silkeslen men ändå stressad röst.
"Va..?" säger han besviket.
Pappa kommer ut till hallen.
"Vart ska du?" säger han medan jag kör ner fötterna i klackskorna. Jag drar upp dragkedjan smidigt och kollar sen upp mot honom.
"Jag ska träffa Justin.."
"Klockan kvart över nio?"
"Ja. Vi måste prata.." säger jag och ger pappa en blick som säger snälla-låt-mig-gå.
Han står i tystnad innan han går in till vardagsrummet igen. Jag pustar ut innan jag hör en knackning på dörren.
"Hej!" säger jag glatt och omfamnar honom länge.
Gud vad jag har saknat honom..
"Hej." viskar han.
Vi släpper varandra och jag ropar hejdå innan vi går ut. Han har med sig sin svarta Range rover som vi hoppar in i.
"Ska vi hem till dig eller?" säger jag.
"Om du vill?"
Jag nickar.
"Jag har saknat dig." SA JAG PRECIS DET DÄR? Det bara slank ut ur min mun! Åh herregud tänk om han tror att jag är världens jobbigaste tjej som sitter och tänker på honom hela dagarna? Åh nej tänk om han inte vill prata med mig mer? Varför gör jag alltid bort mig!?
"Jag har saknat dig också." säger han och ger mig ett svagt leende.
Okej. Jag dog inombords. Ganska mycket faktiskt.
JUSTIN HAR SAKNAT MIG! Jag har tänkt på honom hela tiden och han har faktiskt SAKNAT mig? Helt otroligt!
"Så.. Har du haft kul i Stratford?"
Han nickar och ler stort. Ett äkta Justin-leende. Det där leendet som får mig att smälta, det som jag tycker om så himla mycket..
"Vad gjorde du?" säger jag intresserat och tittar på honom.
"Jag var med pappa, Jaxon och Jazmyn och var på ett zoo, sen gick vi till stranden en dag. Sen var jag med Ryan, Chaz, Dylan, Nolan, Christian och några andra vänner. Uhm.. Jo, jag fiskade med morfar en dag och sen var jag lite med både mormor och morfar.. Jag tror inte jag gjorde så mycket mer, haha."
Jag nickar och släpper blicken från honom, jag får inte verka desperat. Även om jag är ganska desperat.. Åh Miley ge dig!
"Kul." säger jag och ler. "Varför kom du hem så tidigt?"
Han ser ut att bli lite obekväm. Han sätter sig upp i sätet och kliar sig lite i nacken.
"Jag ehm.. Jag bara gjorde det." säger han och rycker på axlarna.
Jag hör på rösten att han ljuger men nickar bara och stirrar på vägen.
Han parkerar vid sitt hus och vi går in.

Liggandes i soffan med en stor godispåse pratar vi på om allt och ingenting. Det känns verkligen som att Justin är en gammal vän som jag känt i flera år. Jag kan berätta allt för honom och det känns som att jag verkligen kan lita på honom. Som att vi är menade att vara vänner på något konstigt vis...
Han sträcker på sig och sätter sig upp efter en stund.
"Vad seg man blir." säger han och gäspar.
Jag nickar instämmandes.
"Är du själv här förresten? Alltså är inte Pattie med dig?" säger jag.
"Ah.. Hon kommer i helgen. Hon ville stanna i Stratford några dagar till."
"Och du har inga vänner med dig?"
Han skakar på huvudet.
"Aha." säger jag.
"Vadådå?" säger han nyfiket.
"Nej jag bara undrade."
Han nickar sakta.
Jag tar fram min iphone och surfar runt en stund.
"Kan vi inte ta några bilder?" säger Justin som tydligen också tagit upp sin iphone.
Vill han ta bilder med mig? Whaaat?
"Visst!" säger jag leendes.
Jag slår mig ner tätt intill honom. Han sätter på wowcam och vi tar först några fjantbilder men sen några seriösa.
"Kan vi ta några med min också?" ber jag och drar fram den.
Vi posar en stund till men sen lägger vi oss ner i soffan, fortfarande bredvid varandra.
"Har du nån flickvän hemma i Stratford?" säger jag.
FASEN! Nu kommer han tro att jag är helt desperat! Åhh, varför gör jag bort mig hela tiden!? Saker som jag inte borde fråga frågar jag ändå! Men jag har velat få reda på det ett tag nu..
"Nej.. Trodde du det?" säger han.
"Vet inte."
"Har du nån pojkvän?"
Jag skakar på huvudet.
"Vad konstigt.." mumlar han, nästan ohörbart.
"Va?" säger jag, inte säker på om jag hört rätt.
"Nej inget." säger han och ställer sig upp.
Med ett finurligt leende ställer jag mig upp i soffan och hoppar upp på hans rygg.
Han fattar nog inte riktigt först vad jag gjorde men tar sen tag i mina ben och börjar springa runt i huset.
Jag skrattar högt, vad håller vi på med egentligen!?
Sen springer han in i sitt rum och slänger sig i sängen med mig över sig, fast på ryggen.
Jag rullar av honom och fortsätter att skratta, han hänger på.
"Åh herregud.." säger jag när jag äntligen slutat.
"Vad är klockan?"
Jag tar upp iphonen och kollar, halv ett.
"Wow, jag måste nog hem. Pappa kommer bli galen.." suckar jag.
"Jag kör hem dig." säger han och tar sina bilnycklar.
"Tack." säger jag tacksamt, då slipper jag ta en jobbig taxi...
Vi sätter oss i hans bil och han kör hem mig.

Han insisterade att följa mig till dörren, jag vet inte varför. Han vill säkert bara vara en gentleman eller något.
Vi stannar vid dörren och jag kollar upp på hans ögon som jag knappt ser i det här mörkret.
Hans blick borrar sig in i min och jag blir knäsvag. Varför blir jag jämt sån här!? Hur länge har vi känt varandra? Några veckor? Och redan nu är jag sån här.. Åhh.
"Kan vi inte träffas imorgon igen?" viskar han, som att vi skulle störa någon härute.
Jag nickar.
"Men på kvällen ska jag på fest."
Jag ser inte precis så jättebra i mörkret men det ser ut som att han gör en min.
"Jag kan fråga om du också kan följa med.." säger jag.
"Det är lugnt." säger han och skakar på huvudet.
"Jo, kom igen." viskar jag.
"Nej, jag vill inte förstöra för dig."
"Förstöra vad? Jag kan strunta i den ifall du hellre vill träffas?"
"Nej sluta. Jag tänker inte förstöra dina planer bara för att jag kommit hem." viskar han.
Det blir tyst en stund innan han öppnar sin famn som jag går in i. Han lägger sina stora, beskyddande armar runt mig och trycker om mig hårt. Jag kramar om honom tillbaka och sen släpper han.
"Ring mig imorgon." säger jag och han nickar.
Vi står kvar en stund och jag vill inte att han ska gå. Han tittar in i mina ögon igen och vi bara står så ett bra tag. Säkert i flera minuter. Sen.. 

Vad tror ni händer? Vad tycker ni? KOMMENTERA!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0