- Åh, Miley. Hej, det är Phoenix, jag trodde inte du skulle svara. Jag har ringt några gånger.
- Eh, ja... Jag somnade. Förlåt för jag inte har svarat. ljuger jag.
- Jaha, jag tänkte bara kolla varför du sprang iväg förrut? mumlar han lite tveksamt.
- Ja, joo. Ehh... börjar jag innan jag hör ett tjut i andra änden. Samtalet bröts. Istället för att ringa upp går jag upp på mitt rum, kryper ner under täcket i sängen och slumrar sakta in.

---

Jag vaknar av pappa som skakar om mig.
"Middagen är färdig. Kom nu." säger han och lämnar sen rummet.
Vad är klockan egentligen? Halv åtta. Jag har sovit i ett par timmar nu..
Iphonen ligger på nattduksbordet. Jag tar upp den och går sen till köket. Pappa och Charlie sitter vid middagsbordet och hugger in på hembakad pizza.
När jag slagit mig ner ger pappa mig genast en stor bit. Vi pratar precis som vanligt och när vi ätit upp hjälper jag pappa med disken.
"Det kom hit en kille förut." säger pappa och ger mig en till tallrik.
"Va? Vem?"
"Han hette Justin."
Mitt hjärta stannar. Kom han hit!? Men varför ringde han inte mig? Varför gick han och satte sig i parken? Tusentals frågor snurrar runt i mitt huvud innan pappa avbryter dom.
"Vem är han? Är det din pojkvän?"
"Nej det är inte min pojkvän."
"Vem är det då?"
"Min kompis. Det var han jag skypa med härom dagen som du inte visste vem det var. Nu vet du."
"Jaha.."
"Kan jag gå nu?" säger jag.
"Visst. Tack för hjälpen."
Jag går upp till mitt rum och slänger mig i sängen. Varför har han inte hört av sig? Hände något eller? Om han nu kom hit kunde han väl ändå skickat iväg ett sms? Åhh..
"Miley! Vill du spela med mig?" säger Charlie och kommer in i mitt rum.
Han slänger en kartong på min mage och jag håller upp den framför mina ögon. Vem där.
"Nej, spela med pappa istället."
"Men du vill ju aldrig vara med mig längre!" säger han besviket.
Skuldkänslorna bubblar upp i mig och det känns nästan som att jag ska börja gråta.
"Charlie! Vi kan spela." säger jag och ler.
"Jaaaa!" säger han och jag kan se lyckan i hans ögon.
Vi sätter oss på golvet i vardagsrummet.
Medan han drar upp den röda och blåa spelplattan kollar jag iphonen, tre nya sms från Phoenix. Ointresserat kollar jag dom och han undrar om vi ska träffas. Ugh! Jag vill inte träffa någon just nu. Jag vill bara att Justin ska förklara varför han inte sa till mig att han kommit.
Precis när vi ska börja spela lyser min mobilskärm upp och det börjar ringa. 'Justin Bieber' lyser skärmen upp och jag ställer mig upp, lite nervöst. Jag småspringer upp för trappen och svarar medan jag går in i mitt rum.
"Hallå?" säger jag med halvskakig röst. Miley! Skärp dig!
"Hej, det är Justin.." han låter nästan lite ledsen.
"Hej!" kanske lite för glatt?
"Uhm.. Jag är tillbaka i Atlanta." säger han.
"Jaha! Gud vad kul!" säger jag men jag antar att jag inte lät så trovärdig som jag trodde.
"Du har sett mig eller hur?"
Jag suckar.
"Varför ringde du inte mig?" säger jag tyst.
"Jag ville överraska dig! Jag åkte hem till dig men din pappa sa att du var med din pojkvän.."
"POJKVÄN?" avbryter jag honom.
"Nej asså han sa inte pojkvän men jag antog att han var din pojkvän när jag såg er på stan.."
"Såg du oss på stan!? Varför kom du inte fram!?" avbryter jag honom ännu en gång.
"Jag ville inte avbryta, ni såg så kära ut.."
"Justin! Han är inte min pojkvän, jag LOVAR!" säger jag.
"Oh.."
En liten pinsam tystnad sprider sig över telefonluren.
"Kan vi inte träffas?" säger jag efter en vad som känns en evighet.
"Jo." svarar han fort.
"Typ nu?" säger jag.
"Visst, jag kan komma och hämta dig?" säger han.
"Gör det."
"Jag är där om tio."
"Bra, hejdå!"
"Later."
Vi lägger på. Jag ska äntligen få träffa Justin igen. F i n a l l y. Vi måste reda ut den här röran, jag är INTE tillsammans med Phoenix! Hur kunde han ens tro det..? Jag har saknat honom jättemycket och jag får butterflies in my stomach när jag tänker på att han vill träffa mig.
Nu har jag stått här och tänkt för mig själv i fem minuter, jag kanske borde fixa mig lite!? Jag ska ju faktiskt träffa Justin..
När jag ser mig själv i spegeln hoppar jag nästan till. Fem minuter har jag på mig att fixa mitt fågelbo till hår.. Jag borstar ut alla tovor och gör så att jag får lite volym i det, sen tar jag mina nycklar, plånbok och iphonen. Springandes ner för trappen kommer jag på att jag spelade med Charlie, helskotta!
"Charlie! Kan vi spela imorgon istället?" säger jag med silkeslen men ändå stressad röst.
"Va..?" säger han besviket.
Pappa kommer ut till hallen.
"Vart ska du?" säger han medan jag kör ner fötterna i klackskorna. Jag drar upp dragkedjan smidigt och kollar sen upp mot honom.
"Jag ska träffa Justin.."
"Klockan kvart över nio?"
"Ja. Vi måste prata.." säger jag och ger pappa en blick som säger snälla-låt-mig-gå.
Han står i tystnad innan han går in till vardagsrummet igen. Jag pustar ut innan jag hör en knackning på dörren.
"Hej!" säger jag glatt och omfamnar honom länge.
Gud vad jag har saknat honom..
"Hej." viskar han.
Vi släpper varandra och jag ropar hejdå innan vi går ut. Han har med sig sin svarta Range rover som vi hoppar in i.
"Ska vi hem till dig eller?" säger jag.
"Om du vill?"
Jag nickar.
"Jag har saknat dig." SA JAG PRECIS DET DÄR? Det bara slank ut ur min mun! Åh herregud tänk om han tror att jag är världens jobbigaste tjej som sitter och tänker på honom hela dagarna? Åh nej tänk om han inte vill prata med mig mer? Varför gör jag alltid bort mig!?
"Jag har saknat dig också." säger han och ger mig ett svagt leende.
Okej. Jag dog inombords. Ganska mycket faktiskt.
JUSTIN HAR SAKNAT MIG! Jag har tänkt på honom hela tiden och han har faktiskt SAKNAT mig? Helt otroligt!
"Så.. Har du haft kul i Stratford?"
Han nickar och ler stort. Ett äkta Justin-leende. Det där leendet som får mig att smälta, det som jag tycker om så himla mycket..
"Vad gjorde du?" säger jag intresserat och tittar på honom.
"Jag var med pappa, Jaxon och Jazmyn och var på ett zoo, sen gick vi till stranden en dag. Sen var jag med Ryan, Chaz, Dylan, Nolan, Christian och några andra vänner. Uhm.. Jo, jag fiskade med morfar en dag och sen var jag lite med både mormor och morfar.. Jag tror inte jag gjorde så mycket mer, haha."
Jag nickar och släpper blicken från honom, jag får inte verka desperat. Även om jag är ganska desperat.. Åh Miley ge dig!
"Kul." säger jag och ler. "Varför kom du hem så tidigt?"
Han ser ut att bli lite obekväm. Han sätter sig upp i sätet och kliar sig lite i nacken.
"Jag ehm.. Jag bara gjorde det." säger han och rycker på axlarna.
Jag hör på rösten att han ljuger men nickar bara och stirrar på vägen.
Han parkerar vid sitt hus och vi går in.

Liggandes i soffan med en stor godispåse pratar vi på om allt och ingenting. Det känns verkligen som att Justin är en gammal vän som jag känt i flera år. Jag kan berätta allt för honom och det känns som att jag verkligen kan lita på honom. Som att vi är menade att vara vänner på något konstigt vis...
Han sträcker på sig och sätter sig upp efter en stund.
"Vad seg man blir." säger han och gäspar.
Jag nickar instämmandes.
"Är du själv här förresten? Alltså är inte Pattie med dig?" säger jag.
"Ah.. Hon kommer i helgen. Hon ville stanna i Stratford några dagar till."
"Och du har inga vänner med dig?"
Han skakar på huvudet.
"Aha." säger jag.
"Vadådå?" säger han nyfiket.
"Nej jag bara undrade."
Han nickar sakta.
Jag tar fram min iphone och surfar runt en stund.
"Kan vi inte ta några bilder?" säger Justin som tydligen också tagit upp sin iphone.
Vill han ta bilder med mig? Whaaat?
"Visst!" säger jag leendes.
Jag slår mig ner tätt intill honom. Han sätter på wowcam och vi tar först några fjantbilder men sen några seriösa.
"Kan vi ta några med min också?" ber jag och drar fram den.
Vi posar en stund till men sen lägger vi oss ner i soffan, fortfarande bredvid varandra.
"Har du nån flickvän hemma i Stratford?" säger jag.
FASEN! Nu kommer han tro att jag är helt desperat! Åhh, varför gör jag bort mig hela tiden!? Saker som jag inte borde fråga frågar jag ändå! Men jag har velat få reda på det ett tag nu..
"Nej.. Trodde du det?" säger han.
"Vet inte."
"Har du nån pojkvän?"
Jag skakar på huvudet.
"Vad konstigt.." mumlar han, nästan ohörbart.
"Va?" säger jag, inte säker på om jag hört rätt.
"Nej inget." säger han och ställer sig upp.
Med ett finurligt leende ställer jag mig upp i soffan och hoppar upp på hans rygg.
Han fattar nog inte riktigt först vad jag gjorde men tar sen tag i mina ben och börjar springa runt i huset.
Jag skrattar högt, vad håller vi på med egentligen!?
Sen springer han in i sitt rum och slänger sig i sängen med mig över sig, fast på ryggen.
Jag rullar av honom och fortsätter att skratta, han hänger på.
"Åh herregud.." säger jag när jag äntligen slutat.
"Vad är klockan?"
Jag tar upp iphonen och kollar, halv ett.
"Wow, jag måste nog hem. Pappa kommer bli galen.." suckar jag.
"Jag kör hem dig." säger han och tar sina bilnycklar.
"Tack." säger jag tacksamt, då slipper jag ta en jobbig taxi...
Vi sätter oss i hans bil och han kör hem mig.

Han insisterade att följa mig till dörren, jag vet inte varför. Han vill säkert bara vara en gentleman eller något.
Vi stannar vid dörren och jag kollar upp på hans ögon som jag knappt ser i det här mörkret.
Hans blick borrar sig in i min och jag blir knäsvag. Varför blir jag jämt sån här!? Hur länge har vi känt varandra? Några veckor? Och redan nu är jag sån här.. Åhh.
"Kan vi inte träffas imorgon igen?" viskar han, som att vi skulle störa någon härute.
Jag nickar.
"Men på kvällen ska jag på fest."
Jag ser inte precis så jättebra i mörkret men det ser ut som att han gör en min.
"Jag kan fråga om du också kan följa med.." säger jag.
"Det är lugnt." säger han och skakar på huvudet.
"Jo, kom igen." viskar jag.
"Nej, jag vill inte förstöra för dig."
"Förstöra vad? Jag kan strunta i den ifall du hellre vill träffas?"
"Nej sluta. Jag tänker inte förstöra dina planer bara för att jag kommit hem." viskar han.
Det blir tyst en stund innan han öppnar sin famn som jag går in i. Han lägger sina stora, beskyddande armar runt mig och trycker om mig hårt. Jag kramar om honom tillbaka och sen släpper han.
"Ring mig imorgon." säger jag och han nickar.
Vi står kvar en stund och jag vill inte att han ska gå. Han tittar in i mina ögon igen och vi bara står så ett bra tag. Säkert i flera minuter. Sen.. 

Vad tror ni händer? Vad tycker ni? KOMMENTERA!

"Vad har du gjort idag då?" mumlar pappa.
"Varit hos mamma, skypat med en kompis, chillat med Jess.. Inte så mycket mer." säger jag.
"Vad är det för kompis?"
"Du vet inte vem det är så det kvittar."
Han nickar och vi fortsätter packa in.

---

- Klarar du dig ensam nu då? Säger hennes pappa när han släpper av henne på stan på torsdagseftermiddagen.
Jag suckar.
- Ja, jag ska bara träffa en killkompis. Jag ringer när jag är påväg hem så du behöver inte oroa dig. säger jag och hoppar ut ur bilen.
- Okej, men lova att du ringer sen då. säger pappa.
- Jag lovar, hejdå! säger jag och slänger igen dörren hårt.
Han tjatar så mycket jämt, han behöver inte oroa sig. Jag är snart 17 år, inte 5.
Jag och Phoenix tänkte mötas på stan och umgås lite. Han har smsat att han ville träffas igen innan festen och jag svarade honom visst, jag kan ju likagärna umgås med en snygg surfarkille tills Justin kommer hem. När vi väl pratar om Justin, imorgon ska han komma hem! Jag längtar sjuuukt mycket, att få titta in i dom där hasselnötsbruna ögonen, att få se det där gulliga vita leendet med dom perfekt formade tänderna, att få känna hans underbart söta lukt medan vi kramas.. Åh hans kramar, underbara!
Nejmen gud vad håller jag på med? Jag gillar inte Justin på det viset.. Eller? Nej det gör jag inte!
Jag får syn på Phoenix en bit bort, han står med ryggen mot mig.
- Phoenix! ropar jag och han vänder sig om.
Han ler hans vita leende mot mig, hans tänder är nästan lika vita som Justins. Nästan.
- Hej. säger han och kramar om mig.
Jag kramar om honom tillbaka, fast han släpper aldrig. Jag gillar inte Phoenix på det sättet, inte alls. Han är bara en bra vän. Tyvärr tror jag att han tycker om mig lite mer än som vän.
- Ska vi gå till Starbucks? undrar han och jag nickar.
Vi börjar gå i tystnad mot Starbucks, fast han bryter tystnaden efter en stund och börjar babbla på. Jag bara ler och skrattar lite, säger inte så värst mycket. Han stoppar mig när vi kommer mot Starbucks för jag höll på att missa det.
- Hoppsan sa! säger jag och fnittrar innan han håller upp dörren åt mig.
Jag niger och ler mot honom, sen skrattar vi lite töntigt innan vi går in.
Vi beställer det vi vill ha och han betalar, sen sätter vi oss vid ett bord långt in.


Justin perspektiv


Jag går fram till bilen som står på flygplatsen. Äntligen ska jag få träffa Miley efter dessa dagar.
Åh, vad jag har längtat. Hennes gröna ögon som det verkligen lyser om, hennes mjuka vackra hår, hennes skratt som får mig att le.. Hon är verkligen min drömtjej. I utseendet iallafall.
Fast vi är bara vänner. Man kan inte gillagilla en tjej efter en vecka liksom. Även fast jag kysste henne en gång.. Jag kunde inte motstå hennes läppar. Jag var bara tvungen att få känna hur dom smakade.. 
Men jag hoppas ändå att vi håller ihop som vänner, för hon verkar vara en äkta vän. En sån som man kan lita på. Fast jag vet inte hur jag kan veta detta, men jag känner det på mig.
Jag kan inte vara kär redan och ändå, vaför skulle hon gilla mig?
Jag skulle aldrig kunna få en sådan fantastisk tjej som henne.
- Ska vi skjutsa hem dig Justin? säger Kenny och tittar mot mig.
- Nej kan ni lämna av mig på vägen? Jag säger vart. säger jag.
Kenny kollar frågande på mig men sen fortsätter han att köra. När vi kommer mot Mileys hus nästan skriker jag åt han att stanna och han tvärbromsar så vi båda åker framåt.
- Tack. säger jag och gör en handskakning med honom.
Kenny kollar på mig som att jag var en alien men jag bara flinar och går ut ur bilen. Jag närmar mig nervöst huset och knackar på dörren. När dörren öppnas biter jag mig i läppen men möts utav en man som måste vara hennes pappa.
- Hej, jag är Justin. säger jag och sträcker ut handen mot honom.
- James. svarar han artigt.
- Är Miley hemma?
Han skakar på huvudet och svarar sedan:
- Hon är på stan och träffar någon kille.
Jag stelnar till. Någon kille? Har hon en pojkvän?
- Uhm.. Okej. Tack. säger jag och ger honom ett fejkleende innan jag går.
Vad är det för kille? Justin lugna ner dig. Det är hennes pojkvän, so what? Jag hade ändå inte fått henne så det spelar ingen roll.. Vi har ju inte ens känt varandra längre. Och det är klart hon har en pojkvän, hon är ju otroligt vacker!
Jag får tag på en taxi och ber han att åka in till stan.
- Är inte du den där.. Hm.. börjar han.
- Justin Bieber?
- Ja! Exakt!
- Jo. säger jag och ler lite på slutet.
- Min dotter älskar dig och din musik! Kan du inte skriva din autograf på det här pappret? säger han och drar upp en pappersbit och en penna ur fickan.
- Visst. säger jag och signerar pappret.
- Tack så mycket! Nu kommer hon bli superglad.
Jag ler. Det känns bra att göra någon glad idag.
Han stannar in och jag betalar han en rejäl dricks, sen snabbar jag mig ut och korsar gatan. Innan jag kommer på att jag är Justin Bieber. Jag drar på mig luvan och drar ner kepsen så mitt ansikte knappt syns.
I varje gatufönster ser jag en mörkhårig tjej men när dom sen vänder på sig ser jag att det inte är Miley. Jag suckar varje gång och letar sen vidare tills jag ser henne rakt framför mig. Hon går bredvid en lång kille med blont hår och rätt stora muskler.
Det är klart, hon går efter muskelberget. Jag suckar och blir sen lite ledsen. Men varför? Hon och jag har aldrig varit något! Vi kommer aldrig bli någonting heller! Hon är alldeles för bra för mig ändå.
Hon tittar på honom, slår honom på armen och skrattar stort och ljudligt. Om det bara kunde vara jag som stod där och fick henne att skratta.. Jag orkar inte ens se dom mer. Snabbt skyndar jag mig bort mot andra sidan och går till den stora parken mitt i centrum.
Jag sätter mig ner vid en parkbänk och tittar ner på mina händer. Sen tar jag fram iphonen och twittrar 'back home in atlanta'.

Mileys perspektiv

Vi går mot parken, jag och Phoenix. Det har varit kul med en eftermiddag på stan med honom. Att komma bort från allt det onda och mina tankar som drömmer om Justin. Det går aldrig att sluta tänka på honom när man är själv. Man kan bara komma bort från tanken när man gör något med någon, något kul men nu börjar tankarna glida tillbaka till honom. Han kommer hem imorgon och imorgon får jag träffa honom. Om han vill träffa mig...
Han kanske inte vill det, då får jag längta efter honom ännu mer. Tänk om det skulle vara Justin som gick bredvid mig och babbla på istället för Phoenix. Om bara Justin var här.. Vänta, vem är det?
Det ser ut som det är... Justin som sitter där på bänken och knappar på sin mobil.
Men han skulle inte komma förrän imorgon eller har han kommit tidigare och inte ringt mig?
Jag ser hur killen tittar upp från mobilen och tittar på en man som går förbi, det är Justin.
Jag hinner inte säga hej då till Phoenix som får en frågade blick när jag försvinner springandes från hans syn.

Varför har hann inte ringt mig? Justin skulle ha ringt om han var tillbaka i USA. 
Jag måste ha sett fel, det kan inte ha varit Justin som har suttit där vid parken även fast jag såg att det var han.

Hejsan!

Hej kära läsare!

- Jag har inte heller haft dom två bästa dagarna i mitt liv. Kanske inte värre än dina men något åt det hållet. säger hon snabbt och jag ser när jag tittar in i Jess ögon att det är något, något väldigt allvarligt som inte stämmer. Jag ser inte min solstråle till bästa kompis utan en dyster tjej av något slag som nyss har varit med om något... Något som jag aldrig skulle kunna förvänta sig att hända henne...

---

"Vad har hänt gumman?" säger jag oroligt.
"Det är ingenting som hänt mig." säger hon och skakar på huvudet.
".. Har det hänt något i din familj?" säger jag.
Hon tystnar och sitter så i ett par minuter. Jag vill inte säga något för jag antar att det är väldigt känsligt.
"Pappa har varit otrogen. I typ ett och ett halvt år." snyftar Jess fram.
Jag sitter där med vidöppen mun och kan knappt fatta vad hon sagt.
"Så nu ska dom skilja sig. Pappa ska flytta till den där subban.." säger hon och blir tårögd.
"Jess, jag är så ledsen.." säger jag och kramar om henne.
"Min familj kommer aldrig bli densamma igen!" gråter hon ut mot min axel. "Jag kommer aldrig mer åka till pappa, jag hatar honom!"
"Jess, det kommer gå över.. Jag lovar. Efter ett par månader kommer allt ha blivit okej. Det känns inte så nu men jag kan nästan lova det." säger jag.
Efter att ha tröstat henne i säkert en timma bestämmer vi oss för att åka hem till mig och sova över, hon orkar inte vara hemma i kaoset. De senaste nätterna har hon spenderat hemma hos Eric, det känns som att dom kommer bli tillsammans. Dom har ju snackat ända sedan i början av sommaren och det blev ju en liten paus när Justin, Ryan och Chaz kom in i bilden men nu verkar dom ha börjat hålla på igen.
När vi kommer hem är det nersläckt, både pappa och Charlie verkar ha gått och lagt sig. Vi smyger in på mitt rum och byter om och fixar oss för natten. Därefter bäddar vi ner oss i min säng med en film.

Jag vaknar klockan tolv. Jess ligger fridfullt bredvid mig och sover. Stackars underbara bästa vän.. Jag kan bara tänka mig hur hon känner sig just nu. Visst min mamma ligger typ med en hjärntumör på sjukhuset, vilket jag knappt fattat, men hennes pappa har bedragit hela familjen i mer än ett år.. Åh vad hemskt.
Jag drar iphonen till mig och kollar, två olästa sms och tre missade samtal.
Två av samtalen är från pappa och ett från mamma, sen är smsen från mamma.
"Goda nyheter älskling, ring mig när du läser det här!! Kram mamma."
"Hallå Miley, ring mig! Jag är jätteglad just nu, kram mamma."
Jag knallar upp ur sängen och slår mammas nummer, sen ringer jag när jag stängt igen min dörr försiktigt.
Mamma svarar efter några signaler.
"Miley!"
"Mamma vad är dom goda nyheterna!?"
"Jag vill egentligen berätta det här ansikte till ansikte men jag kan inte vänta.. Hjärntumören var inte helt illa-artad! Dom har kollat och den börjar tydligen bara bli dålig, så jag ska få några cellgiftsbehandlingar och sen på onsdag så blir det operation! Dom säger att det bara är 15% chans att det går dåligt så det här är toppen-nyheter gumman!"
Jag dog lite inombords, mamma kommer bli bra! Åh herregud vad skönt! En börda har lyfts från mina axlar.
"Mamma det är ju jättebra! Åh vad glad jag blev!" säger jag överraskat och börjar le.
"Fast olyckligtvis kommer jag tappa en massa hår utav behandlingen men det är det värt gumman, jag överlever!"
Jag fäller några lyckotårar och vi pratar en stund till, jag lovar att besöka henne i eftermiddag.
När jag lägger på hör jag att Jess vaknat så jag går in till rummet igen.
"Godmorgon sunshine!" säger jag glatt.
"Godmorgon." mumlar Jess och sätter sig upp. "Vem var det du pratade med?"
"Mamma! Hon sa att hon kommer överleva cancern!" nästan skriker jag.
"Åhh, det är ju jättebra Miley!" hon hoppar upp ur sängen och kramar om mig.
Jag ser på henne att hon försöker att vara glad för min skull men som hennes bästa vän ser jag igenom henne att det fortfarande gör ont i henne, fast det förstår jag helt och hållet.
"Jag ska besöka henne i eftermiddag så du vet, men kan inte du träffa Eric och få tankarna på något annat?" säger jag och går till köket med henne hack i häl.
"Just det, Eric.. Jag vet inte riktigt vad som hände." säger hon.
Jag dukar fram frukost medan vi snackar.
"Justin, Ryan och Chaz kom och sen verkade det vara slutsnackat med honom, men snälla ring honom och fråga!" ber jag.
"Senare, jag lovar."
När vi är mitt uppe i frukosten hör jag att macen börjar låta inifrån rummet.
"Vad fa..?" säger jag och går och hämtar den, Justin ringer på skype.
"Åh det är Justin!" ropar jag och svarar.
Hans ansikte ploppar upp på skärmen och jag sätter mig i sängen.
"Heeej!" säger jag och ler.
"Hej Miley! Vad har hänt med ditt hår..?" säger han och sen skrattar han.
Jag tittar på mig i den lilla rutan och håret verkligen står upp. Generat plattar jag till det.
"Vad gullig du är när du blush:ar." ler Justin och då blir jag bara ännu rödare.
"Vi gick precis upp!"
"Vi..?"
"Jess!" ropar jag.
Efter ett par sekunder dyker hon upp vid min sida och vinkar till Justin.
"Heeej!" säger hon och ler svagt.
"Tja Jess, what's up?"
"Inte mycket.. Själv?"
Sen pratar vi på i en och en halv timma innan vi lägger på och jag inser hur mycket jag saknar att ha honom här.. Åh nu ska jag inte börja tänka på Justin igen efter de goda nyheterna, fast iof. blev jag väldigt glad.. Han gör mig alltid så himla glad och jag blir alldeles varm inombords, speciellt när dom där bruna ögonen tittar in i mina.. Det är svårt att förklara.
"När kommer han hem?"
Jess väcker upp mig från alla tankar.
"På fredag."
"Fyra dagar kvar."
"Fem om man räknar idag."
Det låter så långt.. Fem dagar. Fyra låter mycket bättre. Jag kan knappt bärga mig tills dess, att få se hans leende, höra hans skratt, att få krama om honom..
"Man ser på dig när du tänker på honom." säger Jess.
"Va?"
"Man ser det i dina ögon. Du ser så lycklig och drömmande ut. Jag vet att ni kommer bli tillsammans."
"Jess sluta! Vi kommer säkert inte bli tillsammans, han vill inte ha en sån tjej som mig, han gillar ju kändisar."
Innerst inne ville jag inte tro på det där, men det är ju sanningen. Hur mycket jag än gillar honom kanske han inte alls gillar mig, jag är nog inte tillräckligt bra för honom. Han vill ju säkert ha en snygg kändis till flickvän, inte en normal medelmåttig tjej.
"Han gillar dig också Miley, även fast du inte tror det."
Jag vill så gärna tro på det, men det känns ändå inte riktigt som det.. Även fast han pussat mig. Varför tvekar jag så mycket!?
"Jaja.. Ring Eric nu!"

När klockan slagit tre har Jess fixat sig och är redo att dra till Eric medan jag drar till mamma.
"Lycka till!" ler jag och kramar om henne.
"Tack." säger hon och sen släpper vi varandra.
När jag kommit till sjukhuset väntar jag ett tag innan en sköterska tar mig till mammas rum. Hon har precis fått sin andra cellgiftsbehandling.
"Hej mamma!" ler jag och kramar om henne.
"Hej lilla gumman."
"Hur är det?"
"Jag är lite yr just nu, det är bara en utav biverkningarna." säger mamma.
"Jaha okej.. Men jag är så himla glad för att det går bra nu!" säger jag.
"Jag med gumman, det är jätteskönt att veta att jag ska klara det här." säger mamma.
Jag nickar med ett leende på läpparna.
Vi sitter och småpratar tills en man i vit rock kommer in och säger att jag måste gå.
"Ring mig imorgon." säger jag och kramar om henne en sista gång.
"Det gör jag, vi hörs då. Hejdå gumman." säger mamma.
"Hejdå!" säger jag.
Påväg hem får jag ett sms från Phoenix.
Han skriver lite vanligt typ 'vad gör du? hur mår du? vad har du gjort idag?' och eftersom jag inte har något att göra så svarar jag på dom. När jag kommit hem så skriver han 'vad gör du på fredag?', jag svarar att jag inte har något planerat. Han ber mig att komma till hans kompis fest. Vad ska jag svara?
'Kanske, får min kompis följa med?'
'Är det en tjej?'
'Aa.'
'Visst.'
'Bra.'
Sen fortsätter vi tills pappa kommer hem med Charlie.
"Miley titta vad jag har fått!" ropar han och håller upp en vattenpistol.
"Vad häftig!" säger jag entausiastiskt och ler.
Han springer in till sitt rum och jag går in till köket och hjälper pappa att packa upp varorna.
"Vad har du gjort idag då?" mumlar pappa.
"Varit hos mamma, skypat med en kompis, chillat med Jess.. Inte så mycket mer." säger jag.
"Vad är det för kompis?"
"Du vet inte vem det är så det kvittar."
Han nickar och vi fortsätter packa in.

Hejsan, tänkte svara på en kommentar som har kommit in.
Såhär står det:



Jadu Josefin! Tack för att du kommenterar och tack för att du gillar våran novell.
Vad kul att ni läser våran blogg, det är kul att veta.
Tyvärr är det svårt att lägga upp mera kapitel för vi går ju i skolan och har mycket läxor så det kan bli svårt.
Vi ska försöka att bättra oss för jag kan säga att det har blivit lite dåligt med uppdatering.
För dom som vill veta kommer det upp ett kapitel idag!
Jaaa, självklart får du sprida den på din facebook, det gör oss bara glada om vi får mer läsare!
Ha det bra Josefin! :)

Fortsätt kommentera och läs!

Ha det bra!
Jennie o Alex

Plötsligt vaknar jag från mina drömmar av min sms signal som plingar utifrån mitt sovrum. Jag drar på mig min morgonrock och går ut till mobilen som ligger på nattduksbordet. Smset är från Jessica. Det är kort och enkelt där hon säger att hon vill att vi går ut och äter på Fresas pizzeria. Hon skrev att hon behövde en kväll ute och att hon behövde prata med mig.
Jag förstod direkt att det var något som hade hänt och skrev att vi skulle mötas där vid sju ikväll.
Hon svarade efter någa minuter medans jag stod och fönade håret.
Märkte inget förrän mitt hår var torrt och jag var trött i armen.
Hon skrev att det blev ok och att hon kanske kommer några minuter sent.
Jag går ner för trappan efter jag har dragit på mig mina jeansshorts och ett vitt linne.
Håret satte jag upp i en bulle mitt på huvudet och gick ner. Pappa var precis klar med maten när jag kom ner.
- Jag äter inte hemma ikväll. Jag och Jessica tänkte gå ut och käka så vi är väl hemma efter nio kanske. säger jag när pappa börjar sleva på en stor portion mat åt sig själv.
- Okej, men säg till Charlie att maten är klar. Har lite ont i halsen så vill inte skrika svarar han och koncentrerar sig på att få in all spaghetti i munnen samtidigt.
Jag tar några långa kliv upp för trappen och in till Charlies rum.
- Charlie, maten är klar och pappa vill nog inte äta själv så du får komma ut nu.
Jag får ett mumlande "mm" tillbaka och jag drar mig in på mitt rum igen för att göra iordning mig det sista inför middagen med Jessica på pizzerian.

Klar står jag och väntar på Jess utanför den lilla pizzerian som är halvfull.
Det är inga man känner till som sitter där inne förutom Kajsa som går i nian på samma skola som jag.
Jag väntar i tio minuter tills jag ser Jessica komma gåendes från busshållsplatsen på andra sidan vägen.
Hon måste ha varit med bussen som nyss stannade till vid hållplatsen.
Hon tittar på vägen om det kommer några bilar och går sakta över vägen. Ingen stress hade hon även fast hon var nästan en kvart sen.
- Hej! säger hon och ger mig en snabb frånvarande kram. 
Jag kramar tillbaka och svarar på hennes enkla hälsning.
Vi går in och tar ett fyra bord i hörnet av restaurangen som är ledigt.
- Så, hur har du haft det? mumlar hon när en servitör kommer förbi och lämnar över två menyer.
- Ååh, vart ska jag börja? suckar jag och får en nedslagen blick av Jess.
- Från början är väl smart? säger Jessica och skrattar lite lätt.
- Asså det har varit så mycket. 
Sedan börjar jag berätta om att Charlie och pappa var borta och jag blev orolig.
Sedan om mamma och mannen som var hos henne när jag kom förbi första gången.
Efter det börjar jag komma in på Phoenix och hur jag träffade honom och alla tankar om Justin.
När jag är klar har våra pizzor kommit och båda har redan ätit upp halva var.
- Oj, säger Jess och tar en klunk av sin fanta exotic. 
- Ja, det är väl det jag kan berätta. Hur har du själv haft det? säger jag och tittar ner på sin pizza som fortfarande rycker.
- Jag har inte heller haft dom två bästa dagarna i mitt liv. Kanske inte värre än dina men något åt det hållet. säger hon snabbt och jag ser när jag tittar in i Jess ögon att det är något, något väldigt allvarligt som inte stämmer. Jag ser inte min solstråle till bästa kompis utan en dyster tjej av något slag som nyss har varit med om något... Något som jag aldrig skulle kunna förvänta sig att hända henne...

Spännade? Roligt? Sorgligt? Vad vill ni ha mer av? KOMMENTERA!

Förlåt såååååååååååååååååhär mycket för så lång väntan men nästa kapitel (Chapter 15) kommer troligtvis upp imorgon eller så snart som ikväll. Hoppas inte ni tar så illa upp för denna allt för långa väntan!

Ha det bra!

M
V
H

Alex och Jennie!

"Varför flyttade ni?" säger jag och tittar honom rakt in i ögonen när han vänder sig mot mitt håll.
"Ursäkta, vad sa du?" Frågade han.
"Varför flyttade ni? upprepade jag frågan och tittade ner i marken för han inte skulle sa att jag rodnade.
Jag kom just på att jag har inte tittat mig i spegeln en ända gång idag så det måste inte vara en direkt vacker syn han får tvingas att dra sin blick till flera gånger om...
Ånej, vad pinsamt. tänker jag och drar mina fingrar genom det oborstade håret.

---

Jag stannar upp mitt i en rörelse och inser vad jag håller på med. Min mamma ligger döende i cancer och här sitter jag och flirtar. Herregud..
Hastigt ställer jag mig upp och springer iväg. Vilken dålig dotter jag är. Jag är sämst. Mina föräldrar borde skämmas för mig.. Istället för att gå till min mamma drar jag och träffar massa nya vänner. Jag suger!
Kan jag aldrig göra bra beslut? Måste jag alltid vara svarta fåret i familjen? Jävla skit!
Jag börjar se sjukhuset på håll och då får jag helt plötsligt kraft att springa dubbelt så fort som förut.
När jag kommer in nästan skriker jag mammas namn vid disken.
Kvinnan bakom stelnar till, samma sak med alla som sitter i väntrummet.
Efter en stund knappar hon in någonting på datorn bredvid sig.
''Rum 233. Våning tre, ta korridoren till vänster och sen borde den finnas någonstans i mitten.'' säger hon.
''Tack.'' mumlar jag lågmält och trycker på hissknappen.

229, 230, 231, 233, 233... Jag stannar till utanför dörren och tar ett djupt andetag. Jag måste samla ihop mig så jag inte börjar stortjuta det första jag gör när jag öppnar dörren.
Efter en stund trycker jag ner handtaget och går in.
Men jag ser inte mamma, utan en man som sitter på en stol och skymmer mamma.
Han tittar mot mig och reser sig upp.
''Vem fan är du!?'' fräser jag.
"Du måste vara Miley, jag är Brian." säger killen och sträcker ut handen.
Jag ignorerar den totalt.
"Jag ska gå nu." säger Brian och lämnar rummet.
Jag går fram till mammas säng. Hon ligger där alldeles blek.. Åh vad det gör ont i mitt hjärta.
Vad har jag gjort? Skitit i henne totalt och nu händer det här. Det är ju helt fantastiskt.
"Mamma.." viskar jag och sätter mig på knä på golvet samtidigt som jag tar hennes hand i min.
Sakta öppnar hon ögonen och får syn på mig.
"Miley!?" säger hon överraskat.
Jag brister ut i gråt.
"Mamma förlåt. Förlåt för allting, förlåt för att jag har varit en sån dålig dotter. Förlåt för att jag inte hälsat på dig eller ringt dig. Förlåt för att jag struntat i dig totalt.." gråter jag.
"Miley, du är inte en dålig dotter, våga inte ens säga så."
"Jag har varit ute och roat mig med vänner, träffat massa killar medans du suttit och väntat på iallafall ett telefonsamtal, eller ett snabbt besök.. Jag är världens hemskaste människa." grinar jag.
"Miley, lugna ner dig.. Du är absolut inte världens hemskaste människa. Jag har inte suttit helt ensam direkt. Träffade du Brian?"
"Mamma jag vill inte prata om honom!"
"Förlåt älskling. Du är världens bästa dotter, du har ingen anledning att säga förlåt. Du kom och det betyder mer för mig än du kan ana."
Jag ställer mig upp och kramar om henne, samtidigt som jag gråter ut allting mot hennes axel. 
Justin är borta, mamma ligger döende på sjukhuset och jag får inte tag på Jess. Allt på en och samma gång är överväldigande..

Sakta öppnar jag ögonen och stirrar in i en grå ganska fräsch soffa. Vart är jag?
När jag vänder mig om får jag syn på mamma och en sjuksköterska.
"..vi ska ta några sista prover och röntga hjärnan en sista gång idag för att vara säkra på att den är illa-artad. Ingen idé att förbereda dig för en stor, livshotande operation och sen få reda på att den var godartad och vi inte haft lika mycket panik."
"Okej, så ni är inte säkra på att den är dålig än?"
"Inte helt 100, dina värden ser så bra ut till skillnad från hur en med hjärntumör brukar ha. Fast det kan ju blivit något fel också, men det är därför vi tar reserv-proverna idag." säger sköterskan.
"Vi får be att den är godartad." ler mamma.
"Ja det ska jag göra, Mrs. Smith." ler sköterskan och går iväg med protokollet.
Det känns som att vara med i Grey's anatomy eller något. Allt verkar vara så likt. Till skillnad från att rummet inte är kritvitt.
"Mamma." säger jag och går fram till henne.
"Miley, god morgon." ler mamma.
"Hur mår du?"
"Jag mår helt okej. Dom ska röntga mig en gång till idag och ta några slags reservprover." säger mamma.
"Jag hörde det. Vi får hoppas att det inte är något dåligt.." säger jag.
"Men älskling även om den är illa-artad så finns det en chans att jag överlever. Det är jättemånga som klarar av cancern." ler mamma.
"Men det är också väldigt många som.." säger jag innan rösten spricker.
"Dom är inte säkra än, lilla gumman."
Mamma håller ut armarna och jag kramar henne, hårt.
"Jag ska hem och byta om, men jag kan ta med mig Charlie sen?" säger jag.
"Det skulle vara jätteroligt. Men jag är inte säker på när dom ska göra allting, det är ju inte kul för Charlie om ni måste gå hem sedan."
"Jag kan fråga i receptionen. Eller vad det nu heter."
"Okej gumman, vi ses sen." ler mamma.
Jag nickar och går ut.
I receptionen sa hon att jag kan komma i eftermiddag efter två. Det betyder att jag har typ fem och en halv timma på mig. Det borde räcka precis..
Men vi kanske kan gå och köpa glass innan? Så Charlie blir på bra humör innan vi ska gå och träffa mamma.

Jag slänger igen dörren.
"Hallå!?" ropar jag.
"Var har du varit!?" säger pappa oroligt.
"Jag sov på sjukhuset." suckar jag och går in.
"Åh.."
Jag hämtar nya kläder och hoppar sen in och tar en lång, skön, välbehövd dusch där jag kan samla alla mina tankar.
Jag måste få tag på Jess snart, men inte nu. Inte idag. Kanske imorgon? Det känns bara så känsligt just nu, även om hon är min bästa vän.
Tänk om hon blir arg? Nej, varför skulle hon bli arg? Det är ju min mamma. Jag önskar bara att hon hade varit hemma när jag var där.. Då hade jag haft någon att bolla mina känslor med.
Sen att Justin precis åkt har ju inte precis gjort allt mycket bättre. Jag vet inte om man kan säga att jag är förälskad i honom.. Fast enligt Jess är jag 100% förälskad i honom. Men det bara.. Ja jag vet inte. Han är snygg. Damn vad han är snygg. Och han är så otroligt snäll.. Och underbar. Han är verkligen toppen pojkvänsmaterial, fast jag tror aldrig vi kommer bli tillsammans ändå.
Liksom pressen skulle go mad och jag är bara en vanlig tjej. Han skulle behöva en känd tjej som typ Miley Cyrus eller nån. Inte mig. Dessutom är jag nog inte tillräckligt snygg för honom. Liksom världens snyggaste kille dejtar en medelmåttig tjej.. Äh jag vet inte.
Jag stänger av duschen och går ut med en handduk runt huvudet och den andra runt kroppen. Jag tar deoderant, norpar ögonbrynen, o.s.v....

Hand i hand går vi runt i den lilla gulliga sidan av stan. Väldigt litet men åh så mysigt.
"Där!" säger Charlie och springer fram till glasskiosken med längst kö.
Såklart.. Haha.
"Vad ska du ha?" säger jag.
"En blåbär, en jordgubb, en kola, en choklad, en regnbåge och.."
"Charlie du får aldrig i dig det." suckar jag.
"En kola och en blåbär då." säger han besviket.
"Okej."
Det är en tjej som står där, kanske några år äldre än mig.
"En strut med blåbär och kola och en bägare med chocolate vanilla." säger jag.
"Ska bli." ler tjejen och börjar göra iordning.
Jag får syn på Phoenix, han har ryggen mot mig. Jag tittar rakt in i kiosken igen och försöker få håret att dölja ansiktet mot det hållet.
"Tio dollar." ler hon.
Jag slänger fram sedeln och tar tag i Charlie och börjar dra bort honom.
"Men Miley jag har ingen sked!!"
Just då får Phoenix syn på mig, och då har snorungen fått tag på en sked. Tack Charlie.
"Miley!" ler Phoenix.
Jag suckar tyst för mig själv och fejkler.
"Phoenix."
"Varför stack du bara förut?"
Jag kollar ner på mina skor.
"Lång historia."
"Aha okej men skulle jag kunna få ditt telefonnummer?" ler han.
Han ger mig hans blackberry. Jag slår in numret och ger han mobilen.
"Tack."
"Hejdå." mumlar jag och drar med mig Charlie så långt bort som möjligt.
"Vem var det?" säger Charlie och hugger in på sin glass.
"En kompis." säger jag.
"Jaha."

Väl på sjukhuset knackar jag på dörren och går sen in med Charlie hack i häl.
"Heeej!" säger mamma glatt och Charlie springer in och kramar om henne.
"Hej mamma." säger jag och kramar om henne också.
"Vad har ni gjort då?" säger mamma efter en stund.
"Vi gick och åt glass och Miley prata med en jättelång kille!!" säger Charlie.
Jag stänger ögonen och andas in djupt. Tack än en gång Charlie.
Jag känner mammas blickar på mig.
"Vadå för kille Miley?"
"En kompis." säger jag.
"Han ville ha hennes nummer!" säger Charlie.
"Men Charlie håll mun okej?"
"Miley fräs inte åt honom." suckar mamma.
"Förlåt." mumlar jag.
Vi småpratar en stund och Charlie och mamma gör några ramsor, sen får jag ett sms.
"Nu har du mitt nummer. ;) / phoenix"
Jag svarar med ett kort 'tack' och återgår sen till mamma.

Hur kändes kapitlet? Vi vill veta så KOMMENTERA!!

Hejsan alla läsare!
Jag tänkte att jag skulle säga några ord...
Det är lite vanligt info, om ni vill veta.

Jennie och jag har bestämt att vi kommer komma upp med ett nytt kapitel för varje vecka ungefär.
Vi hinner tyvärr inte mer för vi har mycket och tänka på både i skolan och på fritiden.

Sedan var det en annan sak, jag vet att vi har skrivit detta tidigare men det kan aldrig bli för många gånger.

Om ni tittar i menyn, längst upp så har vi en ruta med blogresponse.
Om ni trycker på den stora FRÅGA HÄR!-knappen så kommer ni in till våran sida.
Där kan ni fråga oss vad ni vill om bloggen, om det är någon ni undrar över...
Det är okej och vara anonym när man frågar.
Ni kan även följa oss om ni vill det.

Så checka gärna in vår sida på blogresponse och fråga på!
Det blir alltid roligare när man ser att någon/några är intreserade... :D

Ha det bra så länge!
//Alex

"Det gör vi." säger jag.
Han hoppar in i bilen och jag och Jess börjar vinka som galningar.
Sen åker bilen iväg, längre och längre bort tills vi inte kan se den längre.
Vi fixar sen en taxi och åker i tystnad hem, vilket är skönt. 
Jag har ingen lust att prata nu, att säga vad jag och Justin eller nånting.
Det är det som är så bra med Jess, hon förstår. Hon fattar när jag vill prata och hon fattar när jag inte vill det. Underbara bästavän. Jag kollade telefonsvararen om någon av människorna som bor på vår jord skulle ha tänkt på att vilja prata med någon av våran familj. Inget meddelande hade nått fram.
Vart skulle han kunna vara? Inge svar på mobilen, han har inte lämnat något meddelande och Charlie har jag

Han följer med mig till hallen och jag känner att jag verkligen inte vill hem.
Vi kramas länge och hårt, sen släpper han mig och vi tittar in i varandras ögon.
Just nu här just nu i detta ögonblick känns det som att tiden står still.

---

Precis när jag sakta tar handen mot handtaget, fortfarande med blicken fastklistrad i hans, lutar han sig mot mig.
Innan jag ens hunnit fatta vad som håller på att hända möter hans läppar mina.
Mjuka, varma läppar nuddar mina. Snabbt, men ändå sakta nog så att jag kan känna smaken.
Sedan ställer han sig upp igen, och kollar in i mina ögon.
"H-hejdå." säger jag och går ut.
Oh my god, did that just happen?
Ett lyckorus fylls i mina ådror, jag får lust att hoppa runt. Jag får lust att springa ut på gatan och skrika.
Klättra upp i trädet på andra sidan gatan och krama grenen allra längst upp.
Kyssa alla blommor som håller på att vissnar, för jag lovar att med den här energin skulle jag återuppliva dom.
Jag ger ifrån mig ett tyst 'IIIIIIH!' och går sedan och får tag på en taxi.
Jag är helt speechless. Kan inte ens fatta att det där just hände.. Åh herregud!
Jag är typ i chocktillstånd. Det här är som att träffa en kändis som du verkligen älskar, som du vet allt om.
Som att gå på den kändisens konsert och gråta lyckotårar, till att sedan gå backstage och få en kram och en bild. Det är en helt sjuk känsla.
Taxin stannar utanför mitt hus, jag ger han pengar och går sen ut i mörkret till huset.
Jag stänger försiktigt igen dörren ifall dom skulle sova.
"Vi är vakna." säger pappa ifrån vardagsrummet.
Jag drar av mig skorna och går sen dit med iphonen i handen.
När jag satt mig ner påminns jag om känslorna när jag hade Justins läppar mot mina, och helt plötsligt kan jag inte sluta le.
"Varför ler du sådär?" säger pappa.
"Jag är väl lycklig, ser du väl?"
"Vad har du gjort?"
"Who knows?" ler jag.
"Du är inte full väl?" säger pappa strängt, argt och bestämt.
Mitt leende bleknar genast bort. Full? Jag har väl aldrig varit full?
"Jag har aldrig druckit en droppe alkohol ifall jag inte fått smakat utav dig eller mamma. Vad tror du om mig egentligen!?"
"Jag vet inte, du verkade bara lite borta.." mumlar han.
"Tack så mycket, pappa. Nu vet jag att du litar på mig när jag är borta." fräser jag och går in på mitt rum.
Varför skulle jag komma in full och sätta mig vid honom egentligen? Bara för att han inte har något socialt liv och sitter instängd mellan dom här väggarna eller på jobbet med hans feta kärring som arbetar i samma..
Okej, lugna ner dig Miley.
Jag tar upp iphonen och ringer upp Jess.
"Vart har du hållt hus idag!?" säger Jess.
"Jag har varit hos Justin!" säger jag glatt.
"Oh my gooooosh! Vad hände? Berätta alla detaljer!"
Jag berättar precis allt som hände, med varenda lilla detalj, men när jag kommer till kyssen börjar jag tveka.
Tänk om Justin vill hålla låg profil, även till våra vänner? Nu i början, ifall det inte blir någonting.
"Sen kramades vi, jättelänge! Sen sa vi hejdå och gick."
"Inget mer?" säger Jess besviket.
"Nej." svarar jag kort.
"Ingen kyss!?"
"Haha Jess, vi är inte direkt tillsammans."
"Men man kan väl kyssas ändå!?" säger hon med överdriven röst.
"Du menar som du och Ryan gjort idag eller?" säger jag med ett retsamt flin på läpparna.
Jag hör hur hon börjar stamma och har sig, jag kan nästan känna genom telefonen att hon är generad, haha!
"Jag har aldrig kysst Ryan. Vi är bara vänner, idiot."
"Visst, försök med det där för din bästa vän. Men jag ska gå nu, måste tvätta bort sminket och lägga mig." säger jag.
"Okej, vi hörs väl imorgon?" säger Jess.
"Självklart. Hejdå!"
"Bye."
Jag lägger på och går sen in på badrummet och tvättar bort sminket, sätter upp håret i en hästsvans och drar av mig kläderna.
Sen springer jag från badrummet till mitt rum i endast underkläder, hallå det är typ fem meter dit.
Jag drar sen på mig mitt nattlinne ifrån Victoria's secret som jag fick av mamma i julklapp.
Hon ger mig jämt en massa trosor och BH:ar för hon tror att jag inte köper det själv. Idiot, jag ångrar inte ett dugg att jag flyttade till pappa.
När jag lagt mig i sängen ser jag att jag har ett nytt meddelande, från Justin.
"Hey, glömde berätta att vi åker till Stratford imorgon. ♥"
Hela mitt liv går i spillror. Mitt konstanta leende försvinner och helt plöstligt känner jag mig helt tom.
"Glömde" han att berätta eller är det bara något han säger för att han inte var modig nog att säga det till mig?
"Okej.. ♥"
"Men ni kommer väl och säger hejdå, right? ♥"
Det där smset fick mig på lite bättre humör, det är väl ett tecken på att han gillar mig?
"Självklart! Vilken tid? ♥"
"Halv två. ♥"
Jag skickar ett kort 'okej' och smsar sen Jess att vi ska dit imorgon halv två.
Undra hur det blir när han kommer tillbaka..
Tänk om han har en flickvän i Kanada? Tänk om han glömmer bort mig? Tänk om han låtsas som att jag inte existerar när han kommer tillbaka? Åh herregud..
Jag tar en titt på klockan, 01:22. Ojdå.
Jag lägger mig under täcket och håller på med mobilen en stund innan jag somnar.

Efter att ha sprungit runt och fixat mig som en dåre sen klockan tio sätter jag mig lugnt ner vid köksbordet med Jessica som just kommit.
"Gud vad fin du är, men du ska väl inte ha på dig det där?" säger Jess och tittar ner på mitt natlinne.
"Oh my gooosh! Det hade jag helt glömt bort, vad ska jag ha på mig!?"
Jag rusar in på mitt rum och Jess kommer in inte långt efter.
"Det här är suuupersnyggt!" säger Jess och slänger ut lite kläder på min säng.
Jag drar på mig allting och Jess gör några sista förändringar, innan hon backar och synar mig uppifrån och ner.
"Grymt snygg, Justin kommer dö! Men vad sägs om att locka håret istället?" ler Jess.
"Visst, men då får du göra det för jag är skitdålig på det." svarar jag.
Vi går in i badrummet och jag sätter mig på toalettstolen medan Jess lockar mitt hår.
"Vad är klockan?" säger jag efter ett tag.
"Fem över ett." svarar Jess.
"Men gud då måste vi ju gå snart!?" säger jag.
"Lugna ner dig vi tar en taxi, det går snabbare än du tror. Bara pinsamt att komma dit tidigt." säger Jess och drar sen ur kontakten ur väggen.
"Voilá!"
Jag tar en titt i spegeln och för första gången på ett bra tag känner jag mig faktiskt ganska.. Fin. Men det är ju tack vare Jess.
"Åh tack så mycket Jessica, du är verkligen bäääst!" ler jag och kramar om henne.
"Men nu måste vi VERKLIGEN sticka." säger Jess.
Vi skyndar oss ut i hallen och jag drar på mig ett par klackskor och rycker åt mig en ljus skinnväska där jag lägger iphonen, plånboken, en tub med läppglans och ett skoskavsplåster. You never know med nya skor.
Därefter springer vi ut på gatan och får en taxi supersnabbt, sen säger vi stressat Justins adress och han verkar fatta att det är bråttom.
Han tvärbromsar vid Justins hus, jag ger han pengar och sen går vi ut.
Vi plingar på dörren och hör en massa steg i trappan.
Justin öppnar och han får syn på mig sist eftersom han håller i dörren.
Han står nästan med vidöppen mun och kollar in mig.
"Hej." ler jag.
"Heeeej!" säger Jess och kramar om Ryan.
"Hej snygging." viskar Justin till mig när vi kramas.
Jag blir alldeles varm inombords, varför måste dom åka idag!?
Vi går sen in och Pattie, hans mamma, står i köket och håller på litegrann.
"Hej." ler hon medan hon tittar upp från vad hon nu höll på med.
"Hej!" ler jag och 'vinkar' lite med ena handen.
"Hejhej!" säger Jess också och snubblar sig fram till mig.
Jag ger ifrån mig ett skratt och hon blir röd som en tomat i ansiktet medan Pattie bara ler det där snälla bullmamma-leendet.
Vi går sen in till hans rum där det är fullt med resväskor.
"Ska vi bära ut väskorna till bilen?" säger Chaz.
"Visst. Ska jag hjälpa till?" säger Justin.
"Nej, det är lugnt." säger Chaz.
"Jag kan hjälpa!" säger Jess fort och tittar på Ryan.
Dom alla tre går ut och det blir bara jag och Justin kvar, jag kan inte avgöra om det är pinsamt eller bra?
Han sätter sig på sängen och jag ler mot honom.
"Känns det skönt att få komma tillbaka till din familj?" säger jag.
Han nickar.
"Det är klart att det är kul här att få vara ensam och spendera tid med vänner och gå på galor, hålla konserter, o.s.v. men ingenting slår känslan utav att komma hem och mötas av två glada morföräldrar, två spralliga småsyskon och en stolt pappa." ler Justin.
"Jag förstår det."
"Såklart alla vänner också, men mina närmsta vänner är ju här med mig nu. Jag har ju också vänner i Atlanta." säger Justin.
Jag nickar.
Han kan verkligen inte slita blicken ifrån mig, jag ser det på honom.
"När måste ni åka till flygplatsen?" säger jag.
"Fyra. Men vi ville umgås med er lite innan också." ler Justin.
"Haha okej." säger jag.
Sen uppstår en tystnad som inte är speciellt pinsam, även om den borde vara det. Inte spänd heller, utan bara skön. En skön tystnad.
"Jag kan inte förklara med ord hur het du är." säger Justin helt plötsligt.
Mina kinder hettar till, ganska kraftigt. Justin Bieber säger att jag är 'het'..
Har vi en connection eller vad man säger? Är vi på G? Eller är jag bara ett ragg, en flört, en vän som han tycker är snygg och som han pussat?
"Sluta, det är ju du som är snygg." ler jag när rodnaden lagt sig lite.
Han ställer sig upp och kommer fram till mig, först blir jag nervös, ska han pussa mig igen!? Kanske till och med en kyss!?
"Du är så vacker och underbar så det gör ont inom mig att.. Att jag måste lämna dig, nu. Nu när vi precis lärt känna varandra och blivit vänner." säger Justin.
Jag blir speechless först, men sen blir jag rädd. Rädd, arg, ledsen.
Tänk om han säger såhär till alla tjejer!? Att han behandlar alla tjejer precis likadant, låtsas som att dom är speciella, lär känna dom, kysser dom kanske till och med gör något ännu värre, och sen lämnar dom. Utnyttjar alla.
Mitt leende försvinner från läpparna och jag vänder mig om och sätter mig på stolen.
"Vad är det?" säger Justin efter en stund.
"Du gör säkert såhär med alla tjejer." mumlar jag surt.
"Va?"
"Ja, är med dom. Lär känna dom och gör små gulliga gester som får dom att känna sig speciella. Sen kanske du kysser dom eller liknande, sen så precis innan du måste åka någonstans så lämnar du dom. Dom mår skit och känner sig utnyttjade, sen efter det så känner dom bara hat riktat mot dig." säger jag irriterat och ställer mig upp, redo att gå.
Han tar tag i min hand precis innan jag ska gå.
"Vad snackar du om?" säger Justin.
"Du tänkte ju dumpa mig." säger jag och känner hur tårarna börjar bränna innanför ögonlocken, men jag ska inte låta dom rinna.
"Är du galen!? Vad tror du om mig egentligen? Aldrig i livet att jag skulle dumpa dig." säger Justin.
Va? Vad var det han skulle säga då?
Nu blir jag alldeles bubblig i magen och tårarna torkar och bildar ett leende istället.
"Jag blev jätterädd." säger jag och han kramar om mig.
"Jag blev rädd när du sa allt det där." säger Justin.
Varför måste den här killen vara så jävla underbar!? Vad är det som gör att jag faller för honom egentligen!?
Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en sån här kille som är så snäll, ödmjuk och behandlar alla tjejer som prinsessor.
Killarna och Jess kommer tillbaka och vi släpper kramen snabbt.
Justin kliar sig i nacken och jag sätter mig ner på sängen som han just suttit i.
"Vad händer här egentligen?" säger Ryan och Chaz brister ut i gapskratt.
Det var inte ens roligt, haha? Ryan hänger på i gapskrattet, likaså Jess.
Efter att ha försökt att hålla mig för skratt så börjar jag också, och då hänger Justin på.
Till sist ligger vi alla i en hög på golvet och gapskrattar åt ingenting.

"Jag hatar att säga hejdå." suckar jag till Jess när killarna fixar det sista ute vid bilen.
"Jag med.." svarar Jess.
Killarna ställer sig sen framför oss när det är dags för dom att åka.
Jag börjar med att krama Chaz och Ryan, och vi lovar varandra att skypa snart.
Killarna går in i bilen och Justin står kvar. Han kramar Jess och kommer sen fram till mig.
Även om jag vet att han kommer tillbaka om en vecka så suger det ändå att säga hejdå.
"Lova att inte glömma bort mig och lova att ringa när du är tillbaka?" säger jag.
"Om du lovar att inte glömma bort mig." ler Justin.
"Promise!" säger jag och sen kramas vi.
En lång, varm, mysig kram.
Vi släpper varandra och jag vinkar sen när han backar till bilen.
"Vi ses." säger Justin.
"Det gör vi." säger jag.
Han hoppar in i bilen och jag och Jess börjar vinka som galningar.
Sen åker bilen iväg, längre och längre bort tills vi inte kan se den längre.
Vi fixar sen en taxi och åker i tystnad hem, vilket är skönt.
Jag har ingen lust att prata nu, att säga vad jag och Justin eller nånting.
Det är det som är så bra med Jess, hon förstår. Hon fattar när jag vill prata och hon fattar när jag inte vill det.
Underbara bästavän.

När vi plockat undan åker Jess hem, vi har varit med varandra non-stop i flera dagar nu. Inte direkt för att det är ovanligt men Jess mamma ville ha hem henne och you name it.
Jag slänger mig i soffan och slöar framför TVn tills jag hör min sms-signal då jag hoppar upp och springer in till mitt rum.

---

Jag ser på displayen "Justin". Jag tar ett djupt andetag och öppnar meddelandet.
"Hey, tack för igår. Vill du träffas senare? ♥"
Jag hoppar till, han vill träffa mig igen! Känslan inom mig är oslagbar, den där bubbliga glada underbara känslan..
"Visst, jag smsar dig. ♥"
Jag kommer inte ens kunna vänta en timma innan jag smsar igen.
"Hörs senare då. ♥"
När jag pluggat in plattången i väggen tar jag fram lite snyggare kläder, en grå magtröja med vit text och ett par ljusa shorts. Till det ett par converse.
Efter jag plattat igenom hela håret drar jag på mig kläderna och tar sen upp iphonen.
Sedan går jag in i badrummet, sprutar på lite parfym och sminkar mig.
När jag är klar med allting så har det gått ungefär en timma, dags att smsa Justin!
"Vart ska vi träffas? ♥"
Jag sätter på TVn och tittar spänt medan jag väntar på svaret.
"Hemma hos mig? Jag är själv. ;)♥"
Varför blir jag alldeles varm och glad i hela kroppen bara av några sms!? Jag förstår inte vad han gör med mig..
"Men Chaz & Ryan då? ♥"
"Dom är och skejtar.. ;)♥"
"Jag kommer snart då. ♥"
"Can't wait.. ♥"
Leendes går jag ut i hallen, tar en väska och går ut.
Jag låser dörren och fixar en taxi som tar mig till Justin.
När jag är framme betalar jag taxichauffören och går fram till hans dörr.
Med darrande hand plingar jag på dörren och direkt hör jag fotsteg ner för trappen. 
Efter några sekunder öppnar Justin som ler med sitt bländande leende.
"Hej Justin." säger jag och han drar in mig i hans famn.
"Hej Miley." säger han och släpper mig.
Jag ler och går in. 
"Vad ska vi hitta på?" säger Justin.
"Jag vet inte."
"Ska vi.. Titta på en film?" föreslår Justin.
"Visst." säger jag, samtidigt som vi går in i TV-rummet.
"Välj ut en film i skåpet under TVn så fixar jag snacks sålänge."
"Okej."
Justin går ut i köket och jag slår mig ner vid TV-skåpet.
Jag drar ut låda efter låda men det är mest Thrillers, Action-filmer och Skräckfilmer. 
Jag tar fram Paranormal Activity 2, och just när jag fått ur filmen kommer Justin in.
Han har en bricka full med massa olika skålar och cola.
"Vilken valde du?" säger han och stoppar in ett chips i munnen.
"Paranormal activity 2, du har bara dåliga filmer!" ler jag.
"Vad kollar du på för något, min film eller?" flinar Justin.
Jag slår till han på armen och ger han filmen, som han går och sätter in i Blu ray-spelaren.
"Jag kanske skriker. Eller jag kommer nog skrika." säger jag.
Justin skrattar och säger "Du är trygg hos mig."
Jag dör inombords, jag är speechless. På riktigt!
"Bra det." ler jag.
Han blinkar med ena ögat och sätter sig i soffan.
Jag sätter mig bredvid honom och filmen går igång.
Under filmens gång lägger Justin hans arm runt mig och drar mig till sig.
Jag får hålla mig för att inte skrika ut i lycka, hur glad jag är.
Jag tänker inte så mycket på filmen, utan mest hans kropp som nuddar min.

När filmen är slut sätter vi oss och snackar i köket.
Vi pratar om allt mellan himmel och jord och det känns som att vi verkligen börjar lära känna varandra.
Jag kan inte låta bli att titta på honom, han är alldeles för snygg.
Timmarna flyger iväg och jag inser att jag måste hem, pappa har ju ingen aning om vart jag är.
"Jag måste hem nu, tror jag." säger jag.
"Åh okej." säger Justin.
"Pappa vet inte att jag är här så.."
Han följer med mig till hallen och jag känner att jag verkligen inte vill hem.
Vi kramas länge och hårt, sen släpper han mig och vi tittar in i varandras ögon.
Just nu här just nu i detta ögonblick känns det som att tiden står still.

---

Vad tycker ni!? Skulle sitta bra med lite kritik nu när vi börjat igen och inte skrivit på ett tag. Och vad tycks om bilden? Vi ska fixa dom sådär varje kapitel nu. Som sagt, KOMMENTERA!

Hej!

Ursäkta att vi varit borta ett tag, vi båda har glömt bort bloggen och det har varit mycket med skola och sånt.

Nu tänkte vi börja igen, så fortsätt läsa och sprid bloggen till alla ni känner så skrivarlusten tar fart!

Hälsningar Jennie & Alex!

Hejsan!
Nästa kapitel kommer väldigt snart så håll ögonen öppna under veckan!

// Alex